Skruvstädsblomman av Svetlana Carstean

Det här var egentligen ingen av temaböckerna när ”Vitsvit” lästes, men då de övriga två böckerna i temat inte gick att få tag på (i alla fall inte ännu, man kan ju hoppas att de kommer in på biblioteket snart) lånade jag ”Skruvstädsblomman” istället då den är skriven av samma författarinna som var med i Trado-projektet. Det är dessutom Athena Farrokhzad som har översatt den. Där "Vitsvit" är sparsamt berättad med korta stycken text på varje sida är "Skruvstädsblomman", eller "Arbetarens bok" som den kallas på försättsbladet, mer textrik och varvas med dikter och längre texter om arbetarnas vardag.

Jag som inte läser mycket poesi måste säga att jag gillade denna också, men där jag var mer avvaktande mot ”Vitsvit” i början och den sedan växte på mig är det tvärtom med denna. Under läsningen tyckte jag mycket om den, men nu någon vecka efter utläsningen har den bleknat till skillnad från "Vitsvit" som fortfarande finns kvar i minnet.

Jag gillar både de mer rena dikterna, men också de längre styckena text och jag kommer ihåg att jag även gillade månadens dikt för ett antal månader sedan, den med kallskänkan, så jag kanske är svag för poesi med arbetartema. Men det är inte bara arbetet som skildras i boken utan även vardag. Ett av mina favoritstycken är ”Ett”:

"Under en tid kom sömnen in i mig och henne
genom samma grind,
genom samma grind kom glädjen,
rädslan,
smaken, lukten och körsbärens mjukhet in.
Min tyngd var hennes tyngd,
mina naglar, hennes naglar,
min luft, hennes luft,
vi drömde båda samma dröm,
vi var ett:
en kvinna som rör sig
ensam
på gatorna, med tåg, med buss"

Kort sagt rekommenderar jag er  att ta er tid till denna också när ni läser "Vitsvit", i alla fall om ni har problem med att få tag på månadens övriga böcker.

// Sofia