Mysrysare. Skuggorna av Dewey Ward

Ja, vad kan man säga – ännu en av mina mysrysarfavoriter. Fast i detta fall skulle jag nog inte vilja benämna det som just en favorit, snarare en riktig besvikelse inom denna klassiska genre. Det är en riktigt urfånig historia som ganska mycket saknar logik om den arkeologistuderande Diane som jobbar som au-pair hos paret Donnat i Paris. Hon ska ta hand om deras 2 tonårsbarn och en liten baby, men ta hand om skulle jag nog vilja säga är något av en stark överdrift..... Men tillbaka till det senare.

Vår fåniga historia inleds med att en man, Gerry, förföljer vår hjältinna och dukar upp en otrolig historia om att han gjort det bara för att lära känna en landsmanninna. Han uppger sig att inte kunna ett ord franska, men svänger sig lätt med servitörer och annat löst folk. Men börjar vår unga hjältinna ana oråd för det, å nej inte då... Istället går det iväg och tar en drink, och sen en till, och sen en till... och, Ja ni fattar.... Och jag skojar faktiskt inte. Inför recensionen räknade jag faktiskt drinkarna och fick det till 4 drinkar och ett glas vin. Därefter ska hon hem och presentera främligen för familjen, och då måste de köpa med sig sprit! Väl hemma ”tar hon hand om” bebisen – efter att ha druckit allt det! Och sen fortsätter de med 2 drinkar till! Och det här är flickan som ska ta hand om familjens 10 månaders bebis. Det är nästan så dåligt att det blir roligt. Å andra sidan verkar bebisen mogen för sin ålder då han snällt sitter själv vid sin plats, verkar kunna roa sig själv i timmar utan tillsyn och utan protester tillbringar sina dagar själv i sin lekhage. Vågar jag gissa på att författaren inte hade några egna barn?

Nu har jag inte orkat räkna antal drinkar mer, men jag kan försäkra om att spritfesten fortsätter boken igen. Det är ett under att hon inte tar död på någon av ungarna under vistelsen! Någon som däremot dör, medan han försöker våldta henne dessutom, är pappan i familjen som blir skjuten av en okänd gärningsman. Men istället för att gå till polisen och berätta som vilket som helst normal människa skulle ha gjort gör hon sig av med den sönderrivna klänningen och ljuger för poliserna som senare kommer på besök – Gud nåde att de stackars barnen skulle få reda på vilken förskräcklig pappa de har. Ok, så supa går bra inför barnen, men inte att berätta att deras far är våldtäktsman. Ok, men då finns det i alla fall någon moral i berättelsen.

Resten av boken kretsar kring mordet och hur den stackars Diane ska kunna rentvå sig. Men ärligt, jag bryr mig inte så mycket. Mitt utbyte av romanen var det ständiga drickandet (alkoholist någon?) och det märkliga i att författaren verkade tycka att detta var helt normalt (alkoholist någon?).

Och sen slutklämmen, jag tror jag döööör. Gerry frågar henne när de ska skaffa egna barn (de kommer säkert att bli underbara föräldrar.....not) och Diane tänker följande: ”Diane mindes plötsligt Sorbonne och sina drömmar om en akademisk examen, men hon glömde dem snabbt”. Ja, jag kan även meddela att boken INTE är skriven på 50-talet utan faktiskt så sent som 1971. 

//Sofia