tisdag 3 mars 2015

Bokmiddag: Dödssynd: Frosseri


Mästerkockarna in action!

I början av januari hade vi den sista av dödssyndmiddagarna, och sist ut var faktiskt inte lättja ut den personliga favoriten frosseri. Och även om nu lättjan inte var temat så kan jag meddela att vi kombinerade denna dödssynd när bokmiddagen skulle lagas och valde ehh, mindre utmanande rätter att laga.

Enligt Stinas tema var ju frosseri-boken vilken valfri kokbok som helt av en kvinnlig författare, där man skulle laga valfritt recept. Stina hade valt Paulo Robertos ”Mina fastrars mat” och jag valde "USA-kokboken" av Sheila Lukins. Då även Sebbe närvarade på bokmiddagen enades vi om att lägga upp det så att jag gjorde förrätt, Stina varmrätt och Sebbe efterrätt.

Jag tog tag i den utmanande rätten ”Sommar-mackor” där man skulle skära av kanten på ljust bröd (puhh) bre på majonnäs och sen lägga på skivad romat och salt och peppar. Det var ett hårt jobb, men resultatet blev sannerligen delikat!
 
Ni ser ju svårighetsgraden.. Skiva tomat OCH skära av kanterna på brödet!
Förrätten: Sommarmackor

Därefter tog Stina vid med den rätt hon testade vid tema-månaden, nämligen spaghetti som fick stekas med olivolja och chili. Enkelt och gott!

Sen var det siste man ut, Sebbe, som naturligtvis provlagade en efterrättsbok, nämligen Sju sorters kakor julspecial. Jag kan säga att han lite tog lagandet till en högre nivå då han behövde göra liiite mer än att hacka tomater och koka spaghetti för att hans kaka skulle bli komplett. Bullar kryddade med citronskal hade han att bjuda på och det var en trevlig avslutning, även om vi enades om att vanliga kanelbulla är så mycket godare...

Efterrätt: Citronbullar
Sedan däckade vi allihop hemma i Stina soffa, hamnade i matkoma och sen var det inte så mycket mera......

Trevligt av slut på Stinas dödssynds-svit!
AAron hade inte läst boken... Och han åt inte maten... Men det blev tummen upp ändå!

//Sofia

1 kommentar:

  1. Vi tog sannerligen bokmiddagarnas kokkonst till en helt ny nivå. Liiite bättre än genomsnittet är vi, det får man ändå erkänna. // Stina

    SvaraRadera