Jag är död, men det är inte så farligt

Så inleds "Varma kroppar" av Isaac Marion, som är något så ovanligt som en kärkelshistoria med en zombie i huvudrollen. En zombie som möter Julie och istället för att äta henne blir kär.... Jag gillar idén med att göra något helt nytt av zombigenren, men efter att även ha sett filmen måste jag säga att jag tycker att den är bättre än boken då den har behållit de bättre delarna i boken och känns mer sammanhängande.

R, som zombien kallar sig efter att ha glömt bort sitt namn, stapplar på sedvanligt zombiemaneér omkring i en övergiven flygplats, samtidigt som han faktiskt har förmågan att kunna tänka, göra försök att socialisera med sina medzombies och även utstöta ljud som nästan skulle kunna tas som tal.

Jag tycker boken faller lite på en del tvivelaktiga berättargrepp som helt enkelt känns för lite zombie och ja, för fåniga för att helt igenom fungera. Det är delar som dessa som filmen helt strök ur handlingen, vilket jag förstår.  Till exempel har zombisarna någon slags konstig ceremoni där en manlig zombie och en kvinnli zombie ”vigs” och sedan blit ihopfösta med barnzombies som de förväntas ta hand om och lära hur man äter människor. Nja, säger jag, jag köper det helt enkelt inte! Sedan går ett gäng zombiesar ut på människojakt för att bära hem köttet till sina medzombiesar. Det känns för överlagt för min smak och inte särskilt zombieaktigt.

Annars är det en ganska underhållande historia och man kan ju alltid hoppas att nästa stora grej inom ungdomsgenren ska bli just zombies. Det känns dock kanske inte helt sannolikt.

//Sofia