Mot ännu en sommar av Janet Frame

Det här var en av romanerna i Stinas försenade novembertema 2014. Jag har tidigare läst Janet Frame, men det var bra längesedan och av det jag kommer ihåg var det inte riktigt min typ av roman. Det var något i berättarstilen som helt enkelt inte passade mig. Därför hade jag inga större förväntningar på ”Mot ännu en sommar”, som även om den kanske inte var något mästerverk fångade mig långt mer än den förra av hennes romaner gjorde.

Titeln kommer från Charles Brasch, ”The Islands”: ”....och från sin vimlande vik försvinner myrspoven mot ännu en sommar”. Citatet är väldigt passande då huvudpersonen (och alteregot?) författaren Grace Cleave i början av romanen får för  sig att hon egentligen inte är en människa utan en flyttfågel, borta i England som hon är när hon kommer från Nya Zeeland. Det är ingen lovande inledning på helgen som ska spenderas hos bekanta, då hon känner på sig att ett eventuellt avslöjande om hennes fågelidentitet skulle kunna tas emot som ganska konstig.

Helgen igenom försöker hon bete sig ”normalt” och passa in, men Grace verkar helt enkelt inte ha öga för det här med att bete sig enligt konventionerna och skulle jag umgås med henne en hel helg skulle nog även jag tycka att det skulle bli ganska påfrestande. Familjen verkar dock inte bry sig nämnvärt om ifall deras gäst skulle säga och göra något konstigt och även om Grace till sist avbryter vistelsen med svepskälet att hon längtar hem till sin skrivmaskin förflyter vistelsen ändå relativt bra, i alla fall på ytan.

I Graces huvud går det inte lika bra och det är just hennes ensamhet och hur hon i hennes eget huvud helt enkelt inte passar in som ändå gör romanen läsvärd. Det gör den till så mycket mer än bara en berättelse om en ganska osocial människas helgvistelse hos vänner. Det gör det till en roman som stannar kvar efter att man läst ut den och den lämnar nästan en känsla av nostalgi efter sig.

// Sofia