Jaaaa, vad ska man säga? Jag vet att
Bondfilmerna kanske ibland har fått kritik för att vara lite ehh, mansgrisiga –
men det är då inget mot vad denna roman är. Herreugud säger jag, HERRE GUD! Är
det såhär Bond är på riktigt känns han mer som superskurk än superhjälte.
Men för att börja från början.... För
den som inte vet det så handlar ”Casino Royale” om hur allas vår Bond ska vinna
i kortspel för att få skurken ”Le Chiffre” bankrupt för att sedan kunna störtas.
I filmen har jag för mig att det är poker man spelar (?), men ska jag vara helt
ärlig kommer jag mest ihåg de nakna toryrscenerna med Craig som Bond, he he. I
boken är det i alla fall inte poker, utan baccarat.
Hur som helst ska Bond samarbeta med en
kvinnlig radioexpert och när han får höra att det är en kvinna han ska
samarbeta med blir han inte alls glad;
-
”Vad i helvete menar
de med att skicka mig ett fruntimmer på halsen? Utbrast han bittert. Inbillar
de sig att det här är nåt slags jävla söndagsutflykt?”........Han suckade.
Fruntimmer ägde sitt existensberättigande som förströelse på lediga stunder.
Men i tjänsten var de bara i vägen och trasslade till begreppen med sex och
sårade känslor och allt det övriga emotionella bagaget de hade i släptåg. Man
måste ständigt vara på sin vakt mot dem och samtidigt ta sig an dem, tänka och
handla för dem".
Charmigt, eller hur? Dessto roligare är
det senare i romanen när Bond helt utan förvarning eller sunt förnuft får för
sig att han ska fria till flickan som han känt i typ en kvart. Vem är det nu
som beter sig som ett fån?
Det här blir sannolikt den första och
sista Bond-roman jag läser, och läser jag en ytterligare skulle det mest vara
för att se om övriga delar i serien har samma bedrövliga kvinnosyn. Jag hoppas
inte det! Men jag skulle inte bli förvånad om så var fallet.
// Sofia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar