Om Umbra var
något av en besvikelse måste denna nästan sägas vara tvärtom. Helt klart en av
Gaimans bättre, även om jag tycker att Coraline var strået vassare. Det känns
kul med en riktigt bra Gaimansk roman då det jag läst av honom på senare tid
varit något av en besvikelse. Nu när han verkar vara tillbaka i högform är det
bara att hoppas på att han fortsätter i samma stil.
Jag vet inte riktigt varför men jag kommer att
tänka på Stephen Kings ”Flickan som älskade Tom Gordon” medan jag läser Gaimans
roman, men det gör jag ganska snart. Historierna är helt olika varandra, där Kings handlar om en liten flicka
som går vilse i skogen och denna om en pojke som finner sig stå öga mot öga med
ondskan på hemmaplan. Men just tematiskt tycker jag ändå att de påminner
varandra, där King låter huvudpersonen i sin bok snabbt konstatera att världen
har tänder som kan bitas precis när den vill. Lite så känns det också för
huvudpersonen i denna när han på grund av en inackorderads självmord dras in i
en värld han inte visste fanns. Och just berättarsättet påminner även det om
King när han är som bäst och skildrar vänskap och inte skräck. Gaiman har
precis som King fångat det där svåra med att växa upp, vikten av vännerna och
den på liv och död känsla som saker hade då.
För även om det
här är berättelsen om en pojke som möter fasor som inte är av denna världen så
är det på sätt och vis ännu läskigare att möta barndomens tillvaro, där man inte har något att säga
till om och det är de vuxnas lagar som gäller. Huvudpersonen vet att han inte
kan berätta vad som händer för någon vuxen då de inte skulle tro honom och när
ondskan nästlar sig in i familjen har han inget att sätta emot. Den kanske
läskigaste scenen utspelar sig just inom familjen, i en oförglömlig scen mellan
honom och pappan…. Men det finns nu inte bara ondska i närheten, utan även hans
allra första vän i form av Lettie Hempstock. Lettie som påstår att hon har
oceanen på sin bakgård, när vem som helst kan se att det bara är en liten damm....
På tal om just
Stephen King, och att hans berättelse låg i bakhuvudet genom läsningen av
Gaimans roman, var det lite kul att se att Gaiman tackar honom i efterordet.
// Sofia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar