tisdag 9 augusti 2011

Never let me go

Spoilervarning! Vill du inte veta hur boken slutar så läs inte denna recension!

Never let me go berättas av Kathy. Hon minns tillbaka till en till synes idyllisk uppväxt på internatskolan Hailsham. Hon minns Tommy och Ruth, hennes bästa vänner där. Hon minns en tid när det mesta fortfarande verkade möjligt, men det är längesedan nu. I tillbakablickar får vi ta del av olika perioder i hennes och vännernas liv.

Ramberättelsen bäddar alltså för en ganska typisk historia som utspelar sig i internatskolemiljö men det står snart klart att denna berättelse rymmer mer än så. Ganska snart börjar man förstå att Hailsham inte är någon vanlig internatskola. Lärarna kallas förmyndare och det finns en rad antydda och svårgripbara regler om vad som är tillåtet eller inte. Konst är mer än tillåtet och alla uppmuntras till att skapa. Den största äran man kan få är att ens konstverk hämtas av Madame och tas till ett mytomspunnet galleri. Ett galleri man dock helst talar tyst om.

För på Hailsham pratar man inte om vissa saker och alla vet om det. Framtiden är en av de saker man inte gärna tar upp i onödan. Samtidigt som det verkar vara skolans uppgift att förbereda eleverna för framtiden så är denna och vad som väntar där något av ett tabu att tala om. De flesta verkar veta eller i alla fall ana vad som väntar, men man talar inte om det helt enkelt. Ganska snart står det klart varför. Kathy, Tommy och Ruth liksom resten av eleverna på skolan är kloner och deras uppgift i framtiden är att agera organdonatorer till icke-kloner. De har således ingen framtid.

När Kathys berättelse når sitt slut får man reda på att Tommy precis har fullbordat, det vill säga dött i samband med en donation och att också Ruth är död sedan en tid tillbaka. Nu är Kathy ensam kvar och hon ska snart bli donator själv. Stämningen i boken är det bestående intrycket för mig. Med små medel skapar Ishiguro en tryckt och ödesmättad stämning i boken. Man vet hela tiden vart det bär hän och tillåts inte glömma det. Glättiga stunder får en otäck bismak eftersom man vet att det bara är en tillfällig frist. Han skildrar skickligt Kathy och hennes vänner. Från oskuldsfulla och naiva barn till vuxna som resignerat inför sitt öde. Just denna resignation, detta att alla bara accepterar sitt öde har jag lite svårt att förstå. Varför gör ingen uppror? Och varför försöker ingen fly? Jag förstår inte den blinda acceptansen.

Konstigt nog känner jag inte heller så mycket för karaktärerna. Jag tycker aldrig att jag får lära känna dem på djupet, inte tillräckligt för att bry mig. Kanske beror det på den osentimentala och känslokalla tonen i Kathys berättelse. Hon verkar inte direkt bry sig, så varför skulle jag? Å andra sidan är det ju berättelsen från en kvinna som redan har förlorat allt, så vad annat är att vänta.

Frånsett detta så Ishiguro tar upp ett viktigt ämne i den här boken. Vad är det att vara människa? Klonerna betraktas inte som riktiga människor, gjorde man det skulle det våra svårt att förklara varför de ska dö för att andra ska få leva. Men om de inte är människor vad är de då? Det visar sig att hela deras Hailshamupplevelse har varit ett experiment för att förändra synen på kloner och försöka ge dem en drägligare tillvaro. Konsten de alltid uppmuntrades till var ett sätt att visa på deras mänsklighet. Om de var förmögna att skapa stor konst var inte det ett tecken på deras mänsklighet, att de hade förmåga att känna?

Det är en intressant och välskriven historia om ett viktigt ämne men jag tycker att Ishiguro bara skrapar på ytan av sin egen berättelse och jag hade velat ha mer.

Stina

2 kommentarer:

  1. Känns som att jag tyckte bra mycket mer om romanen än du. Vidhåller fortfarande att den har varit en av årets absoluta höjdpunkter. Blev jättegripen när jag läste den och när den var utläst kunde jag inte tänka på mycklet annat än handligen i boken.

    SvaraRadera
  2. Var visar kathys hennes kärlek till Tommy kan någon ge mig exempel , och exempel om vänskap

    SvaraRadera