Dags för lite recensioner igen

Efter frånvaro på bloggen, beroende på bröllopsbestyr, flytt och jobb, har det blivit dags att ta itu med lite recensioner igen.
Vi börjar med en av mina månadsböcker, "Den svarta dahlian", som jag inledningsvis blev imponerad av och gillade skarpt. Det såg ut som att det här kunde vara en av årets få 10-poängare, och en deckare dessutom som inte är någon av mina favoritgenrer. Tyvärr var jag optimistisk aningen för tidigt så boken som ju började så lovande bara blev sämre och sämre ända fram till det ganska fåniga slutet. När man sedan läser författarens efterord, om man har oturen att få tag på en sådan förlaga, kan i alla fall inte jag låta bli att himla lite med ögonen och tycka att romanen efter att ha läst igenom detta dravel faktiskt blir aningen ännu sämre. Synd på en bok som lovade så mycket!

"De små hästarna i Tarquinia" däremot har kommit att bli en ny sommarfavorit, och liksom Annina Rabes som skrev förordet och kallar boken den ultimata sommarboken kommer nog även jag att göra det till en bok att läsa om varje sommar, gärna tillsammans med en campari bitter. Mern liksom henne kan inte heller jag riktigt sätta fingret på vad det är som gör att jag tycker om den så mycket. För den har något visst som det är svårt att sätta fingret på. Det är något med det där hur Duras på ett nästan magiskt vis lyckas fånga sommarens känsla, med dess leda och den där speciella atmosfären som bara infinner sig när man är utomlands på semester och kanske har druckit en campari bitter för mycket. För i boken händer det just inte så mycket, huvudkaraktärerna sitter vid vattnet, badar, pratar skit och känner sig leda på allt- och självklart sveps det en hel del campari också. För liksom boken är den ultima sommarboken måsta campari bitter vara den ultimata sommardrinken.

Efter denna underbara pärla till bok gav jag mig i kast med ännu en roman av Kazuo Ishiguro, och jag har insett att det blivit dags att ge sig angående hans författarskap. De endra riktigt bra böcker han skrivt är tyvärr "Never let me go" och "Berg i fjärran". Denna roman, "Konstnär i den flytande världen", handlar om en åldrad japansk konstnär som ser tillbaka på sitt livsverk, där hans konst varit färgad av propaganda och numera mest känns som en smutsig hemlighet. Större delen av läsningen är tyvärr bara långtråkig och föga engagerande. Synd på en så lovande författare, för det vackra språket och hans fina berättastil förtjänar bättre romaner än de jag läst av honom på sistone. Liksom hans övriga romaner är det en sparsmakad prosa som för berättelsen framåt där det som inte sägs är det mest framträdande.