Gissningsvis kommer ett senare inlägg som mer i detalj behandlar podcasten, för tillfället nöjer jag mig med en rekommendation.
Manson-kulten och de mord kulten genomförde är en del i vår moderna kulturkanon och det är svårt att vara intresserad av populärkultur och samtidigt undvika information om kulten.
Själv var jag inte särskilt intresserad, visserligen kände jag till morden och att Manson idag sitter i fängelse, men intresset gick aldrig djupare än så.
Efter att ha lyssnat sönder Longworths serie om kulten och dess kontext bestämde jag mig dock för att ta mig an Flickorna av Emma Cline. Boken har varit en snackis inom kulturvärlden och Cline har hyllats i pressen, inte bara för en stark debutroman utan även sin ungdom. Jag kanske verkar bitter nu, men personligen tycker jag inte att 27 år är ungt nog för epitetet litterärt underbarn. Det är möjligt att vara en intressant, ungt debutant utan att kallas för underbarn.
Romanen var svår att få tag på, dels för att den är hyfsat nyutkommen, dess rykte och dels att jag ville läsa den på engelska.
Dock skall det påpekas att jag kanske inte fick uppleva berättelsens fulla potential då jag inte bara blev nödd att läsa boken på svenska utan även som ljudbok. Ett format jag vanligtvis gillar men kanske berättelsens språk är av den karaktär att det bör upplevas med så få led som möjligt? Inte för att översättningen är undermålig, och ljudbok är huvudmediet för min litteraturkonsumtion nu för tiden, utan för den distans de extra leden skapar mellan författaren, berättelsen och läsaren. Å andra sidan är det en fråga jag ställer varje gång jag läser någonting i översättning, en frågeställning som på senare tid utökats till att innefatta ljudböcker, dess uppläsare och produktion.
För att använda ett av mina favorituttryck; något i berättelsen skaver. För att försöka få klarhet i vad har jag läst ett flertal recensioner, som många påpekar två saker; Cline är framför allt en bildkonstnär som använder sig av textuellt uttryck. Berättelsen finns där och innan boken ens öppnas vet vi var berättelsen kommer att hamna. Kanske inte var huvudpersonen kommer att befinna sig, men då Cline valt att göra fiktion av en känd kult och ett välkänt mord vet vi de stora dragen. Kanske det är därför som Cline väljer att lägga allt krut på persongalleriet, inte på männen som är platta karaktärer, utan på som titeln lyder; Flickorna. Flickornas utseenden beskrivs detaljerat och är av stort intresse, både av författaren och huvudpersonen, Evie, ur vars perspektiv berättelsen utspelas.
Det andra stället, där berättelsen verkligen skaver är ramberättelsen, om Evie, den vuxna kvinnan, genom vars minnen vi får uppleva berättelsen och Susanne, fjortonåringen hon tänker tillbaka på. Även fast det är samma person möter vi en distans mellan dem, en undran över hur Susanne, gått från att vara medlem, om än i utkanten, av en Manson-liknande kult till att vara personen som berättar om det. Även om flickornas porträtt är tydliga är det en distanserad berättare vi möter. Förmodligen är det naturligt, att en person med den bakgrunden försöker distansera sig, och vem är egentligen samma person idag som när en var fjorton? Men författaren gör varken läsaren eller berättelsen några tjänster. Efter läsningen känner jag att berättelsen hade tjänat på om författaren hade beskrivit en fiktiv kult och inte dragit så mycket inspiration från Manson-kulten, inte bara för att berättelsen hade blivit friare utan också för att läsaren i nuläget distraheras till att gissa vilka händelser i verkligheten som inspirerade vissa stycken i boken. Sedan kan en åter fundera på ramberättelsen, varför valde författaren just den miljön och de karaktärerna? Alltså, jag vet inte. jag skulle vilja ge berättelsen ett högre betyg, vissa stycken i boken är väldigt, väldigt intressanta och Cline är kompetent när det kommer till att skildra karaktärernas psykologi och känsloliv. Ändå räcker det inte till och slutbetyget blir ett starkt Meh.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar