The Crossing places, eller är det så konstigt att väga 79 kg?

I min nyväckta iver efter att ha läst ut Anne Cleeves bibliografi fortsätter min iver att läsa deckare och thrillers som utspelar sig i Storbritannien, eller på någon avlägsen plats, gärna en ö. Helst en Ö i närheten av Storbritannien.
Tyvärr blev nästa författare i ordningen en besvikelse. Ämnet verkade intressant så jag hade höga förhoppningar, som snabbt grusades. Visst, när det kommer till deckare är Ann Cleeves ingen stor författare, men hon gör sig bra på thriller-scenen. Därför hade jag nästan förträngt hur trista, obearbetade och irriterade deckare kan vara. Så Stötte jag på Ruth Galloway - deckarna skrivna av Elly Griffiths.
Huvudpersonen, Ruth Galloway är osteolog, singel och arbetar på ett universitet. Hon är även överviktig och lever i en liten stuga med två katter. Den sista meningen är mycket viktig, enligt författaren, genom bokens alla personer. Och det är där som berättelsen skaver och övergår från en dussindeckare till något att irritera sig över.
Ideligen skall det föras en stor grej över att huvudpersonen, som verkar vara en expert inom sitt fält, är överviktig. Texten tar ideligen upp hur huvudpersonen, bland annat, inte kan ha färgglada kläder för att hon väger för mycket. Omgivningens inre monologer handlar ofta om det är möjligt att hon, som överviktig person, kan vara kompetens inom ett område, eller förvåningen att huvudpersonen som gjorde slut med sin sambo för fem år sedan. För inte kan väl överviktiga personer, i synnerhet kvinnor, göra slut med någon? Nej, de ska väl vara tacksamma över att ha hittat någon som stod ut med övervikten? Visst, sambon hon gjorde slut med för flera år sedan kanske inte var den vettigaste, men åtminstone stod han ut med en flickvän som väger 79 kilo.

Som ni märker blev det här snarare en rant än en recension, men berättelsen skaver verkligen. Tar jag karaktärernas åsikter personligt? Svar; ja, ja så in i helvete. För jag lever ensam, gillar katter och väger mer än 79 kilo. Jag både dejtar och har gjort slut med personer, trots att jag enligt författaren borde klamrat mig fast vid första bästa person som stod ut med min övervikt. Jag lever i verkligheten, jag vet hur en stor del av samhället ser på överviktiga personer, jag blir utsatt för den synen nästan varje dag. Lever med omvärldens oombedda och "välmenande" råd, åsikter, som att en faktiskt borde vara tacksam när en hittar någon som står ut med ens övervikt. Oavsett om personen är en vettig partner eller inte. Mötas av den reella förvåningen från folk att en inte bara har fett i skallen, utan även kompetens inom vissa områden.  För inte kan väl en överviktig person ha åsikter och vara kompetent? Inte kan det väl vara accepterat att en överviktig person ibland blir så trött på all ångest som hör kroppen och kontexten till, utan bara för en stund acceptera sin kropp? Nej, det är väl lika bra att återigen bara klä sig i svart, köpa katter och bosätta mig långt ifrån omvärlden?