Darkside av Belinda Bauer.

Några dagar har gått och ytterligare en kriminalroman har blivit utläst. Den här gången Darkside, exmoor trilogi #2.  Av Belinda Bauer. Till min egen förvåning, efter besvikelserna med de senaste kriminalböcker jag läst, blev jag positivt överraskad av Blacklands, del ett i trilogin om området Exmoor, lokaliserat mellan Somerset och Devon i sydvästra England.
Del ett i trilogin följde 12-årige Steven som tillbringade sina dagar sökandes efter sin morbrors grav. Morbrodern hade fallit offer för och mördats av en pedofil 18 år tidigare.
Del två i trilogin utspelar sig sex år senare och går mycket bra att läsa fristående från den sin föregångare. Inte särskilt många av karaktärerna återkommer utan läsaren får följa nya människor inom samma geografiska ramar.
Darkside är även mer av en kriminalroman än Blacklands, som hamnade i thrillerfacket. Den här gången får vi följa Jonas Holly, en ung landsbygdspolis som är gift med Lucy en skräckfilmsfantast med MS. Allt eftersom börjar någon mörda gamla och sjuka människor i bygden. Allt ifrån en hemmaboende förlamad åldring till personer på ett äldreboende. Människor som kan tyckas vara en onödiga eller en börda för samhället.
Samtidigt som Jonas Holly ska försöka lösa morden, hålla sin fru från att ta livet av sig och tampas med alkoholiserade poliser från storstan uppdagas för läsaren Jonas egen historia, berättad i korta minnesfragment.

Det som drog mig till att läsa fler av Bauers böcker är de psykologiska elementen mer än morden ifråga. Visserligen var de inte top notch i del ett, men den unika premissen gjorde boken intressantare än den egentligen var. Tyvärr saknas de elementen i Darkside och ju längre berättelsen lider märks det att Bauer inte behärskar psykologiska thrillers och komplexa karaktärer så bra som utlovat.
Bauer hemfaller åt schabloner, de onda är inte bara översittare utan även alkoholiserade och patetiska. Den enda goda personen i boken verkar vara Lucy, som hur mycket författaren än försöker inte kan ta sig ur offerrollen.
För några månader sedan hade Cracked Podcast ett avsnitt om romantiska komedier och hur kvinnorna i romantiska komedier, de kvinnor en ska heja på, är tvungna att vara osjälviska, både i sinne och yrkesliv. En intressant diskussion som gjorde sig påmind i porträttet av Lucy. Inte bara ska hon till viss del föreställa den stöttande och intelligenta polishustrun, hon ska även vara offer för en sjukdom och innan dess arbetade hon som förskollärare.Hur mycket författaren än försöker blir läsaren skriven på näsan att Lucy är god, Lucy är någon vi ska heja på. Som jag skrivit tidigare är Darkside mer en traditionell kriminalroman, så kanske det är för mycket begärt att önska ett komplexare persongalleri?
Till och med bokens huvudperson bleknar ju längre boken lider, vilket är lite lustigt i och med att han barndomstrauma kommer mer och mer i dager ju längre berättelsen lider.

Eftersom boken är förhållandevis ny ska jag inte avslöja slutet, men för att citera min goodreads recension;

Började lovande och välskrivet men slutade på ett så skrattretande sätt att min iver för att läsa del tre i trilogin försvann helt. Vilket är synd då del ett i trilogin var klart läsvärd. Förutom att inte leva upp till förväntningarna, var slutet ologiskt och lämnade lösa trådar.