Jag har tidigare läst Romans ”Mörkrädd” som jag tyckte var en riktigt bra rysarberättelse som utan att bli fånig eller säga för mycket berättade om en ung man som sedan barndomen varit mörkrädd och tycker att något lurar på honom där i mörkret. Jag hade hoppats på att även denna roman skulle byggas upp långsamt och bli så där lite härligt småläskig. Tyvärr var den något av en besvikelse, särskilt efter att Stina hypat in den; se detta inlägg.
För det här känns inte som en skräckberättelse då den helt saknar de skrämsel-elementen som behövs. Snarare känns det kanske mer som en thriller? Liksom i den förra boken är det en person med problem som står i centrum. I denna är det den framgångsrika författaren Sofia som är ensam utan någon egentlig kompis att umgås med, förutom hennes låtsaskamrat då som har osmakligheten att bli lite väl verklig. Han verkar ha bestämt sig för att flytta in och mystiska saker börjar hända i lägenheten som att radion slås på av sig självt och samma låt hela tiden spelas, att ytterdörren står olåst och av att hon hittar nedklottrade papper som hon inte har något minne av att ha skrivit ut.
Nu kanske detta låter lite småläskigt, men det är det tyvärr inte. Det hela känns mest lite småfånigt vilket kan ha att göra med att Roman i denna roman berättar alldeles för mycket. Som vi alla vet är det ju monstren man inte ser som är de läskigaste.
Dessutom känns vänskapen med den pensionerade grannen något osannolik och för gulli-gullig för min smak. Lite roligt är dock återkopplingen till den tidigare romen ”Mörkrädd”, då det visar sig att Sofia och huvudpersonen i den förra varit barndomskompisar.
// Sofia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar