Den store Gatsby av F Scott Fitzgerald

Ett spontanlån vid ett biblioteksbesök (läs: in a time far, far away – så långt tillbaka faktiskt som augusti 2012). Påminner, tycker jag, i stilen om en annan klassiker – nämligen ”Farväl till Berlin” och har ett nästan Hemingwaysk skrivsätt.

Det är genom ögonen på den unga outsidern Nick Carraway vi få lära känna den store Gatsby. Genom honom får vi stifta bekantskap med Gatsby och andra unga och rika och blaserade människor, för det är hos Gatsby de alla samlas, på hans ständiga fester i det palatsliknande huset.

Men det är inte pengar Gatsby bryr sig om ska det visa sig, utan allt hans slit för att uppnå den position han har är för kärleken till den gifta Daisy, som han satt upp på en piedistal. Inte så konstigt då att allt inte blir som han tänkt sig, den stackars Gatsby. För det här är en kärlekshistoria som bara inte kan sluta väl.

Eftersom vi bara ser personerna genom huvudpersonens ögon blir det nu inga sammansatta personporträtt vi får av övriga gestalter utan endast hans åsikt om dem, men det känns ändå som lite av charmen med berättelsen att man får se det hela genom han som egentligen står utanför det glada 20-talets mer glamorösa sida. Namnet på romanen är för övrigt aningens ironiskt då Gatsby vid en närmare granskning inte är så stor som han gör gällande.

Ni vet väl för övrigt att man håller på att spela in en filmatisering av romanen med Leonardo Di Caprio i en av rollerna?!

// Sofia