Några sedan länge uppskjutna ord om Doktor Glas.

Jag gjorde ju misstaget att börja med Bengt Ohlssons sömnpiller Gregorius, Ohlsson må vara en bra författare men särskilt rolig är han inte.
Då är Söderberg mycket mer underhållande, särskilt hans skapelse Doktor Glas, inte sedan jag läste Papa Goriot har jag stött på en författare som avskyr sin skapelse mer och gör det med sådan bravu.
En karaktär som är hänsynslös mot allt och alla men innerst inne en patetisk varlese som alltid bär med sig cyanidpiller, är det svårt att tro att boken gavs ut redan 1905, måste ha varit en modig förläggare. Som Sofia konstaterade tidigare, den innehåller allt och är mycket roande läsning, särskilt skönt är det att slippa moralföreläsningarna som förmodligen dykt upp om det varit någon annan författare än Söderberg. Det är inte underligt att Doktor Glas blivit en klassiker, förutom att den på ytan är lättläst och med teman som går att relatera till än idag är den också full av onliners.
Vad mer kan en önska? Möjligen Den sköna Helgas bild av det hela, då hon var katalysatorn som satte allt i rullning. Vad känner en kvinna som i alla fall måste misstänka att någon mördat för hennes skull?

Jag har inte hunnit läsa Mordets praktik, men av Stinas fina recenssion att döma bör det göras snarast.