Tänk positivt

Del femton
Inte kan de bara ha övergett honom så där. Inte efter hans fina tal…. inte efter att han just lovat dem att skydda dem med sitt eget liv som insats om så skulle krävas… Fast, tydligen är det just vad de har gjort. Vad göra nu? Jonas känner hur han håller på att gripas av panik. Djupa lugna andetag, Jonas, mumlar han för sig själv. Djupa luuugna andetag……….
En teknik hans snygge dramalärare i gymnasiet, utan vidare framgång, försökt få Jonas att använda för att bota sin scenskräck inför premiären av ”Romeo och Julia”. Man fick dock klara sig utan sin Julia den kvällen, för Jonas vägrade att sätta sin fot på scenen. Han sprang skrikande därifrån och kom aldrig mer tillbaka.

Men för att återgå till nutid. Jonas gör sitt bästa för att hålla sitt lilla överhettade huvud kallt. De kan ju inte vara långt borta, för en stund sedan var de vid hans sida, och om det så ska bli det sista han gör i detta liv så ska han hitta dem och få dem att ångra att de någonsin sett honom. Frågan är bara vilket håll han ska gå åt. Då alla ser ungefär lika mörka och ovänliga ut, väljer Jonas att svänga åt vänster.
– Vänta ni bara, mumlar han, vänta ni bara. Farbror Jonas kommer att hitta er och DÅ!

Just som Jonas kommit igång som bäst med att smida lömska, hemska hämndplaner kan han höra ett tjut i ett inte så långt fjärran. Han kan inte riktigt placera det, men det får honom att rysa inombords. Kan det vara en kvinna, en flicka som skriker? Kan det vara en katts uppretade och ilskna rop på hämnd? Kan det vara…….? Ja, vad kan det egentligen vara? Jonas tänker då inte ta reda på det. Han vänder tvärt på klacken och smyger in i närmsta trånga gränd. Han börjar gå det snabbaste han kan…. för att sedan småspringa hetsigt i vad som övergår till att bli en språngmarsch på blodigaste allvar och innan han vet ordet av kutar han för allt han är värd. Här gäller det att komma bort så fort som möjligt. Jonas ansträngande språngmarsch resulterar tyvärr i ett inte alltför hoppingivande klimax. För just som det känns som om han kommer att klara det, som om han kommit bort från faran så inser han att han sprungit in i en återvändsgränd, och det finns bara en väg att gå: tillbaka.

Han har inget annat val än att med ett bankande hjärta och rädda små steg börja gå åt just det håll han velat undvika. Och nu kan han höra skriket igen, skriken. Vad och vem det än var så har de blivit fler. Och skriken studsar mellan husväggarna och ekar i Jonas öron, och det finns inget han kan göra för att stänga dem ute. Ingen chans i världen. Nästan gråtande fortsätter han framåt, för det känns trots allt bättre att i alla fall göra något, istället för att bara sitta och vänta på att de ska hitta honom, lemlästa honom och döda honom. Tänk positivt, tänk positivt, tänk positivt, tänker Jonas sammanbitet. Det kanske inte är farligt alls. Bara ljud i natten. Kanske är det ett gäng bebisar som blivit övergivna och nu ligger i en smutsig gränd alldeles ensamma. Det skulle det kunna vara. Faktiskt. Eller kanske är det nu ett gäng ligister som inte drar sig för att mörda. Men det behöver väl inte vara så farligt? Hur ont kan det göra att bli skjuten egentligen, och har han riktigt stor tur träffar de hjärtat med en gång och han dör omedelbart. För att se det från den ljusa sidan alltså. The sunny side of the street. Eller hur den där låten nu gick. Inte för att det har något med saken att göra egentligen, men vad som helst är bättre att tänka på än positiva saker ett gäng ligister kan tänkas hitta på med stackars försvarslösa honom.

Stina