Stolthet och Fördom - Chic-lit som ännu håller måttet

Jag har velat läsa Jane Austen ett bra tag nu, om inte annat för att få reda på vad the fuzz is all about. Så vad passar väl bättre än att börja med Stolthet och Fördom som är en av hennes mest berömda romaner (bra val Sofia). Det blev lite mixade känslor vid läsningen men jag kan mycket väl förstå att den räknas som en klassiker och varför den älskas av så många.

Det är en tidslös historia som åldrats förvånansvärt väl. Att den är skriven så tidigt som i början på 1800-talet känns smått otroligt. Berättelsen håller fortfarande måttet, det är som att läsa en osedvanligt välskriven chic-lit.

Det är en väldigt pratig, dialogdriven roman med relativt outvecklade, på gränsen till ytliga karaktärer. Till en början är det svårt att komma in i berättelsen då man snabbt introduceras för en mängd olika personer man förväntas komma ihåg och hålla isär. Eftersom jag sett tv-serien ett flertal gånger hade jag i alla fall ett hum om vilka alla var, vilket hjälpte i viss mån.

Jag gillar dock att det främst är via dialogen man får lära känna karaktärerna, det blir nästan intressantare på ett sätt, att man får fylla i luckorna själv och inte får allt serverat på silverfat. Det kanske inte rör sig om de komplexaste av karaktärer men jag tycker att de fungerar gott för berättelsens syfte. Nackdelen är att allt pratande blir lite enahanda ibland. Det är svårt att bibehålla intresset romanen igenom.

Mina favoritstycken är de där Mr Darcy och Lizzie käbblar och munhugger med varandra, vilket de tyvärr gör alldeles för lite. De avsnitten piggar upp och gör Stolthet och fördom till en ganska njutbar läsning. De påminner mig om det ständigt gnabbande kärleksparet Beatrice och Benedikt från Shakespears Mycket väsen för ingenting som verkligen fulländat konsten att käfta. Mer sådant och det här hade kunnat utvecklas till en riktigt liten pärla. Nu blev det inte riktigt så, men gott nog ändå. Jag kan helt klart tänka mig att återuppta bekantskapen med Austen igen.

Stina