Härifrån till evigheten

Del fjorton

Vad kvällen lider fortsätter Jonas på den väg ödet utstakat åt honom. I samlad trupp med barnen går han framåt genom staden. Pojken och flickan går märkligt tysta bredvid varandra. Jonas blir nästan lite orolig för dem. Inte för att han borde det som de betett sig mot honom. Ful gubbe va? Kan inte få några tjejer? Han fnyser förargat för sig själv. De kan gott gå där tysta och tiga. Trots dessa föresatser kan han inte rå för att han känner sig en aning orolig. Skrämde han dem kanske för mycket? I så fall var det verkligen inte hans mening. Allt han ville var att få lite respekt och hjälp med att hitta en väg ut. Han sneglar oroligt på dem i ögonvrån, så utbrister han med vad han tror är ett tryggt och varmt tonfall: - Ni är väl inte rädda för farbror Jonas va?

Så tänker han efter en stund när han ser deras undrande blickar. Det där kanske lät lite väl lismande med tanke på pojkens tidigare kommentar.
– Jag menar, ni följer väl med för att ni vill hjälpa mig, ni är väl inte rädda för att säga ifrån. Jag uppskattar det verkligen, om ni nu trodde något annat. Egentligen är det väl lite spännande alltihop, ni och jag, ute i staden om natten. Ett riktigt äventyr skulle man kunna säga. Visst är det lite otäckt med mörkret och så, men ni behöver inte vara rädda, farbror Jonas ska beskydda er. Ops, där kom det igen, fula-gubben-tonfallet! Jonas ger upp ett lågt frustrerat litet stön. Vad är det här? De här barnen gör honom nervös. Speciellt pratvänliga är de då inte heller. Vad jag menar är, börjar Jonas igen…. Vänta lite nu, vad är det han menar egentligen? Han funderar en stund. Värst vad det här samtalet blev tilltrasslat. Jo, vad jag menar är att om det kommer några skumma typer som fula gubbar, eller andra otäckheter så ska ni veta att jag inte skulle tveka en sekund att försvara er. Så om mitt eget liv stod på spel så skulle jag inte backa undan.

Sanningshalten kanske är lite osäker i detta påstående, men Jonas är riktigt nöjd med sig själv. Den meningen skulle inte Bond ha kunnat säga bättre. – Så vad säger ni barn, fortsätter Jonas och vänder sig om, vill ni kanske ta en liten paus. Orden fastnar nästan i halsen på honom, för när han vänder sig om ser han ingenting, absolut ingenting. Vad nu? Vart har de tagit vägen? Han ser sig omkring åt alla håll. Inte kan de väl ha övergett stackars Jonas?

Stina