Man tager vad man haver

Del tretton
När han tittar upp igen är han inte längre ensam. Två svarta ögonpar synar honom ingående, och verkar det som tycker han, även en aning hånfullt. Det här är sannerligen inte de räddare i nöden han hade hoppats på. Men som man brukar säga, man tager vad man haver. Ehh? ”Räddarna” verkar vara i de tidiga tonåren, en pojke (?) och en flicka, och att döma av deras ansiktsuttryck verkar det inte hända mycket spännande i den här delen av stan. Fascinerat följer de varje rörelse han gör. Fascinerat, och med något som påminner om rovdjurens sätt att iaktta varje rörelse dess byte gör. Med tanke på alla skräckfyllda dagar Jonas spenderat i Fluffys närhet är det något han är expert på. Här gäller det att hålla huvudet kallt, tänker Jonas, visa dem vem det är som bestämmer. Med något som knappast kan liknas vid graciöst tar sig vår Jonas med möda upp på fötter och säger med vad som ska vara en skräckinjagande basröst:
Någon som vill ha en Juciefruit?

Inte riktigt det han hade tänkt sig, men bättre än inget alls. Med ett hoppfyllt leende håller han fram tuggummipaketet. Det är inte det att han är rädd för de där småungarna, men man kan ju aldrig veta. Efter vad man läser i tidningarna….. Ungar som mördar och slåss, skjuter ihjäl sina föräldrar och… Jonas vill inte tänka på det. Han håller fram tuggummipaketet och ler krampaktigt. När ingen av snorungarna gör något som helst rörelse för att visa att de hört hans välmenande fråga stoppar han värdigt ner paketet igen, och börjar, hoppas han, omärkligt att avancera bakåt.

Tyvärr grusas hans förhoppningar om osynlighet när den manliga (?) snorungen utbrister;
– Är du en sån där ful gubbe, va? Som lockar med godis bara för att du-vet-vad! Han puffar flickan i sidan (och ja, nu kan Jonas höra att det faktiskt är en varelse av manligt kön) och hon spärrar upp ögonen.
- Är han en sån där?
– Det ser du väl! Grabben pekar hånfullt mot Jonas håll. En ful fan som han kan inte få några tjejer.
Va fan. Jonas rycker till. En ful fan. Det var det jävligaste.
– Jag ska tala om för dig grabben, skriker Jonas, och trycker upp sitt ansikte tätt till pojkens, att om jag bara ville skulle jag ha en hord av tjejer efter mig. Men bara så att du vet det så är jag BÖG, inte någon pervers barnarövare.

Ehh? Inte heller detta uttalande kom ut riktigt som han velat. Han kan inte riktigt föreställa sig Bond väsa fram något sådant. Men sen var ju inte Bond bög heller (stort minus, även om Jonas misstänker att den käre Bonden egentligen hyser en hemlig dragning för det egna könet).
– Jasså, utbrister flickan häpet. Du är en SÅN!
– Om du menar homosexuell så kan jag säga att du har rätt, väser Jonas. Och kalla mig inte en sån. Han gör en bögig böjning med handen som får honom att verka om möjligt ännu bögigare än vad han i själva verket är. Och nu flippar han totalt, liksom så ofta förut; Nu går det inte längre att hindra honom:
– En sån där, en sån där, en sån där…. Upprepar han uppretat och gör sin lilla böggest igen samtidigt som han improviserar en struttande bögdans att passa till orden. Ungarna har vid det här laget fått ännu större ögon än förut, och båda ser de på varandra utan att riktigt kunna bestämma sig för om de ska tro sina ögon eller inte. Till slut inser även Jonas att det kanske är dags att sluta sin lilla uppvisning och han stannar tvärt och ställer sig med händerna i sidorna och blänger surt på dem.

– Och nu om ni kan vara så snälla och säga var jag har hamnat och hur jag fortast möjligt ska ta mig ifrån denna helveteshåla.
– Du går ditåt, flickan och pojken säger det i kör och pekar åt höger, och faktiskt de verkar rädda för honom.
Victory!!! Jonas känner hur hjärtat sväller i bröstet. Han är Jonas Bond igen och han är på ett mission. Han är åter herre på täppan och därför är det inte mer än rätt att han unnar sig lite välbehövlig vila.
– Du visar vägen, han pekar på pojken och du håller den här, han räcker fram väskan åt flickan.
Och båda följer honom som lydiga knähundar. Oh yes, oh yes. Master Jonas of the Universe. Ännu en gång har rättvisan segrat. Ännu en gång har ödet tagit en vändning, och för en gångs skull till det bättre. Som han går gatan fram kan Jonas för första gången sedan kvällen inletts nästan känna sig lycklig inombords. Det är bara den förrädiska himlen ovanför honom som förmår att dämpa hans humör. Dess röda skymning och månens kalla ljus, och mitt i spänningen och lyckan han nu så plötsligt känt kan han också känna något annat. En föraning om vad kvällen har i sitt sköte, om vad som kommer att hända innan morgonen. Men det är inget han tänker på, bara hans omedvetna registrerar det för en kort sekund bara för att så fort som möjligt skjuta det åt sidan och sedan tänka på något helt annat.

Stina