Dead Until Dark, eller övning ger färdighet.

Som ni vet vid det här laget läser jag en kurs om Vampyrens utveckling i film och litteratur. En av kursböckerna är den förhatliga Twilight, undrar om det funkar att enbart läsa Sofias recenssion? En annan är första delen i underlaget till True Blood, Dead Until Dark av Charlene Harris. En sak jag finner interessant i den annars usla boken är det politiska spel man kan ana och som jag fått veta kommer att utvecklas i seriens gång. Istället för att Vampyrerna i Dead Until Dark är döda/odöda säger man att vampyrism är en blodsjukdom. Så som AIDS. Så vampyrer, och i princip alla slags övernaturliga varelser ses som vardag. Eftersom vampyrerna bara varit framme i ljuset i några år, ses de som underklass och med skepsis. En av de många likheterna mellan Twilight och Dead Until Dark är att huvudvampyrerna i de båda serierna är anomalier även i sin egen värld. Istället för att leka med andra vampyrer söker de sig till människorna och försöker smälta in. Innan jag var tvungen att läsa boken har Dead Until Dark legat långt ner på min boklista, eftersom den går att klämma in i en av mina favorit genrer; Urban-fantasy. Skulle inte livet vara inressantare om Urban-fantasy var norm?

Dead Until Dark är absolut inget mästerverk. På sina ställen är den rolig och Sookie är en intressant karaktär. Tillskillnad från flertalet 'hjältinnor' inom Harlequin genren är hon fullt kapabel till att fatta egna beslut. Visst är hon irriterande, men jag stör mig inte lika mycket på Sookie som jag gör på Bella, fter att ha sett filmerna och läst fanfiction. Stilen i Dead Until Dark påminner som sagt var om Harlequin men även om kiosk-deckarna. Ni vet, de dåligt skrivna men billiga böcker som gick att köpa förr? I klassen diskuterade vi om stilen var ett medvetet val eller om Charlene Harris verkligen är en så dålig författarinna. Meningarna var delade, men min förhoppning är att Charlene Harris medvetet valde den kitchiga stilen, som motreaktion till all högtravande vampyr kanon som tidigare publicerats.

Trots att den utspelar sig i en helt annan värld och är skriven av en annan författare tycker jag att Dead Until Dark påminner om Janet Evanolich böcker om Stephanie Plum, en prisjägare i New Jersey.

Att en bok är dåligt skriven kan jag stå ut med, det går att bortförklara med att genern kräver det. Och när det gäller Urban-fantasy kan jag stå ut med rätt mycket. Vad jag däremot störde mig på, mer än jag finner ord för, är dess sexskildringar. Visserligen är dåligt sex något som inte alls förekommer i de genrer man kan placera Dead Until Dark, men kom igen! Någon måtta får det väl ändå vara! Bill tar Sookies oskuld och allt är så perfekt. Helt smärtfritt, inget blod och allt är så perfekt hela tiden, varje gång. Ibland var det som att läsa 'Grottbjörnens folk'.
Å andra sidan, övning ger färdighet och lever man för evigt har man ju mycket tid att öva...