Efter att ha läst den underbara "Hey Dolly" är det bara att konstatera att vi har en hel del gemensamt hon och jag;
vi har båda vänner som är cepe och seriöst psykiskt störda (en del mer än andra), vi känner båda människor som är för förtjusta i pandor för sitt och omgivningens bästa,vi tycker båda att det finns många fula barn och vi längtar båda efter att livet ska vara mer som en film än som tråkig verklighet.
Men där slutar nog också likheterna för till skillnad från Dolly har jag inget hjärta som vill rymma sin kos och bli asfullt på tequila, jag har (tyvärr) ingen mystisk rockstjärna som dyker upp när jag minst anar det, inte ens en imaginär sådan och jag försöker inte övertyga mina pojkvänner om att man kan ligga med andra fast man älskar varandra.
Vill du veta vad du och Dolly har för likheter och olikheter (och det tycker jag att du borde!) är det bara att springa ner till närmsta bibliotekt och under läsningens gång, förhoppningsvis, få nya fina ideér om vad man kan göra en tråkig händelslös dag som behöver piggas upp. Kanske, om du har tur, kan du till och med frammana din alldeles egna mystiska främling som kommer fram ur städskrubben när dagen är för grått vardagstråkig. Eller också kanske du kan övertala någon kompis om att rollspelande kring Israel och Palestinakonflikten är vad som behövs för att du ska lära känna ditt eget psyke bättre.
Jag läste Dolly för inte så länge sedan och jag tycker också den är helt stört bra :) Den pandaälskande pojkvännen är klockren.
SvaraRadera