Äntligen!

Äntligen har jag tragglat mig igenom triologin Syrenernas tid som låg på förra månadens boklista. Det är en underdrift att säga att det inte var min typ av litteratur (något av det tristaste jag läst faktiskt). Men här kommer i alla fall en liten minrecension av triologins alla delar.

Den första boken heter "Min älskade slaktare". Den utspelar sig i mitten av 50-talet och kretsar kring ett gäng människor vars liv är beroende av samhällets järnverk. Främst kretsar handlingen kring familjen Svensson, mamma Elsa, Pelle som är hennes suput till man och deras son Bosse. Självklart får man också möta slaktaren som namnget boken.

Den andra boken heter "Syrenernas tid".I denna bok har familjen Svensson flyttat in till stan. Pelle fortsätter supa, Bosse tafsar på smnåflickor och i lägenheten intill bor ett alkholistpar där mannen slår hustrun och brodern tafsar på sin syster. Jag tycker denna beskrivning säger allt om vilken härlig bok detta är (hur kunde den bli utgiven?)

Den tredje (och tack och lov sista) boken heter "Som en lilja" och det har nu hunnit bli tidigt 60-tal. Bosse börjar jobba, medan hans pappa förlorar arbetet på grund av att han dricker för mycket. Och det är ungefär samma trista handling som i de övriga böckerna.

Min första invändning mot denna dynga är det trista språket. Det är slang till höger och vänster- hä hä, din jävla pissruska, dä i stället för det osv i all oändlighet. Jag gillar det inte! Min andra invändning är det trista white-trash samhälle som skildras. Jag vägrar tro att människorna på 60-talet var sådana bonnlurkar hela bunten och om de var det är jag då glad att jag är för ung för att ha upplevt det. Min tredje invändning är att författaren gillar att skriva om hur människor tänker på sex, runkar och tafsar på varandra. Give it a rest liksom. Inse att du är ett pervo som inte kan skriva och ta och gör något vettigt!