Ansiktslös

Så var det dags igen, del fem och sex av Ansiktslös.

Del fem
Visst, visst lovade man honom genast. Jonas var tillräckligt oberäknelig som det var. Tänk då inte på hur det skulle vara att bli hemsökt av honom. Man ryste vid tanken. Nej, nej, inget söl alltså. Lite trevliga sömnpiller kanske?

I alla fall. Vår Jonas är just nu på väg till jobbet. Precis som vanligt. Först tio minuters väg till närmsta hållplats och sedan 666:ans buss fem hållplatser. Sedan framme vid jobbet. Preciiis som vanligt. Men ödet vill sig annorlunda denna dag. Ödet har något helt annat i beredskap för vår lilla Jonas. Detta kommer att bli en dag han sent kommer att glömma.

Men hittills har allt flutit på som vanligt. Han sitter på bussen och drömmer om att ligga och slappa på en solig strand i något fjärran land, med en paraplydrink i handen och en stilig främling vid sin sida. Dröm sött Jonas, snart kommer det att vara slut.
(To be continued…)

Del sex
Bussen stannade med ett ryck vid ändhållplatsen och Jonas väcktes brutalt ur sina dagdrömmar. Han suckade lite, lade huvudet på sned och försökte frammana den stilige främlingens ansikte igen, men förgäves… Han var åter fast i den färglösa vardagen och drömmen var hopplöst förbi.

Jonas arbetade som frisör, och trivdes med det. Vanligtvis hade han inget emot att gå till jobbet, tvärtom. Han älskade att se människorna komma in genom dörren gråa och trista, och ut igen med en ny spänst i stegen. De kom in som fula ankungar och vandrade ut igen som fullfjädrade svanar, allt tack vare Jonas.

Han älskade att ge tips och råd om nya frisyrer och spännande hårfärger. Folk anförtrodde sig till honom, och vad gällde skvaller var hans lilla salong rena guldgruvan. Stamgästerna kändes som nära vänner, och han gjorde en ära i att komma ihåg namn och andra privata små detaljer. Hos honom skulle folk känna sig välkomna och ompysslade. Man skulle inte bara komma ut därifrån med en ny frisyr utan också med en stärkt självkänsla. Jonas fick dem alla att våga lite mer, att ge sig hän och prova något nytt, som ingen annan frisör skulle ha fått dem till. Det var i alla fall så Jonas föredrog att se på saken. Han kunde framhäva sina kunders naturliga skönhet och dölja deras små fel och skavanker. Allt låg i hans händer. Han kände sig närmast som Gud när han arbetade och njöt av varje sekund, men inte idag.

Var det föraningar om vad som komma skulle, eller hade han bara vaknat på fel sida just denna morgon? Hur som helst var det med en gnagande känsla i magen han klev innanför dörren på ”Salong Chic”.

Stina