Kärlekens geografi av Nina Bouraoui

Förra årets näst sista utlästa bok:
Pretentiös kortroman som känns självbiografisk och skildrar relationen mellan en kvinnlig författare och en 16 år yngre man. Man får följa dem under den första tidens skälvande, sköra förälskelsefas och in i det etablerade förhållandet.

Både stilen och handlingen påminner mig om Marguerite Duras romaner,  då hon  också har en tendens att ta sig själv på lite för stort allvar. Inledningen är dock rolig (men kanske omedvetet?) med att huvudpersonen går in på kärleksintressets hemsida flera gånger dagligen och obsessar. Hon börjar isolera sig, planerar sin tid efter hans och kan inte tänka på något annat. Hon leker med tanken på att skriva till honom, men gör det inte förrän långt senare. På följande sätt börjar alltså relationen redan innan den ens börjat, och jag kan inte låta bli att tänka på relationen i ”Fartyget Night” där de älskande har en relation utan att någonsin se varandra. Till slut skriver hon dock till honom och så börjar de kommunicera via brev och e-mail för att till slut tala i telefon och till sist äntligen träffas ansikte mot ansikte.

Det är på så viss egentligen inte det allra första mötet som blir inledningen på deras relation utan snarare frånvaron av den andre, då de endast "träffas" genom sina skriva ord. Brevväxlingen blir också snabbt allt intensivare, för att snart överskugga allting annat, och det allra sista mailet skriver hon till honom innan hon har hört hans röst i telefonen eftersom hon vet att korrespondensen kommer att förändras av detta.

Som läsare smittas jag av hennes känsla av att förhållandet egentligen aldrig är tänkt att hålla och jag sitter hela tiden och väntar på tecknet som visar att det snart kommer att vara över, och jag gillar hur författaren inte serverar oss ett enkelt svar på den frågan.

//Sofia