Det här är den fristående fortsättningen på Egenmäktigt förfarande, där Ester Nilsson obsessar över skådespelaren Hugo Rask. Den har tidigare varit tema i Boktriangeln om jag inte missminner mig. 5 år senare stöter nu Ester på ännu en skådespelare, den äldre Olof Sten. Man hade ju kunnat tro att hon skulle ha lärt sig något av den olyckliga kärleksaffären med Rask - men icke! Med liv och lust kastar hon sig in i rollen som älskarinna och förväntar sig att hennes nya kärlek, trots att han hela tiden påpekar motsatsen, kommer att lämna frun för att istället leva med henne.
Som läsare vill man vill bara ruska om henne och få henne att inse att hon beter sig ovanligt korkat och tillåter sig själv att behandlas som en dörrmatta. Och samtidigt vill man klappa lite på henne och säga att det inte är hennes fel (även om det ganska mycket är det). Sen beter sig ju hennes nya kärlek som en skit som bara uppmuntrar henne tillräckligt för att hon inte ska få nog och lämna honom, men annars tar varje tillfälle i akt att trycka ner henne.
Hur som helst kan vi bara konstatera att hon inte har lärt sig något alls av sin tidigare erfarenhet, men att det ändå är ganska underhållande att på nytt följa henne medan hon med alla krafter försöker få livet och den nya kärleken att bete sig som hon tycket att de borde. Är det något jag har att invända mot romanen är det dock att den lite känns som en upprepning av den förra - och liksom de flesta uppföljare når den inte riktigt upp till sin föregångares nivå.
// Sofia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar