Aldrig har vi väl stått fullt så enade som i augusti 2012. Det var Alex månadstema ”Kärlek på franska” och månadens bok var De Sades Filosofin i sängkammaren.
Jag tror Alex talade för oss alla när hon påstod att hon kände ett tvingande behov att sanera såväl hjärna som händer efter att ha läst härket. Sofia konstaterar att det är något av det sjukaste och mest perverterade hon läst, och jag kan bara hålla med. Perverterat var ordet.
Jag tror vi stoppar där, av den enkla anledningen att jag inte vill grotta ner mig i den här dyngan mer än nödvändigt, ja helst inte alls om jag ska vara ärlig. Vill man läsa våra omdömen kan man göra det här och här. OBS! Läsning sker på egen risk.
Det var våra moments of unity so far. Med tanke på att jag ligger efter lite med både slutet på 2012 och vissa delar av 2013 års läsning kanske det inte dröjer allt för länge till nästa gång.
Stina
onsdag 9 april 2014
Månadens dikt, på riktigt.
Som exempel på Edith Södergrans poesi, samt ursäkt för det förra dikt-inlägget, kommer här ytterligare en månadens dikt. En dikt skriven av Edith Södergran, för varför har jag inte intresserat mig för hennes verk tidigare? Vad som verkar vara utmärkande för Södergrans dikter är att de är korta och sparsamma men ändå känslomässiga och med en kläm på slutet som ställer hela dikten på ända. Dikten Det Gamla Huset är hämtad från Södergrans debut, Dikter, från 1916.
Det är en nostalgisk dikt, en dikt som tar upp faran med att vara för nostalgisk och leva på gamla segrar. Men också om svårigheten att gå vidare, att utvecklas i takt med att världen omkring en gör det. Som ni nog förstått ser jag mig själv i den här dikten. Vilket inte allt är positivt, men det ger mig i alla fall konkreta punkter att arbeta med. Att inse att en inte kan räkna gamla segrar, nöja sig och vänta på att självdö. En måste utvecklas för annars finnes det inte mycket kvar annat än bitterheten.
Det är i alla fall min tolkning. Vad tror ni Södergran vill ha sagt?
DET GAMLA HUSET.
Hur nya ögon se på gamla tider
likt främlingar som intet hjärta ha ...
Jag längtar bort till mina gamla gravar,
min sorgsna storhet gråter bittra tårar
dem ingen ser.
Jag lever kvar i gamla dagars ljuvhet
bland främlingar som bygga nya städer
på blåa kullar upp till himlens rand,
jag talar sakta med de fångna träden
och tröstar dem ibland.
Hur långsamt tiden tingens väsen tär,
och ljudlöst trampar ödets hårda häl.
Jag måste vänta på den milda döden
som bringar frihet åt min själ!
tisdag 8 april 2014
Oändlig sommar
Jag läste ut Jayne Anne Phillips Sommarlägret i höstas (ligger en aning efter med recenserandet av vissa böcker som ni märker) och jag måste erkänna att jag hade grymt svårt att ta mig in i den här romanen. Det var läsning som tog emot bitvis, men det skulle visa sig vara värt kampen.
Handlingen utspelar sig på och i närheten av ett flickscoutläger sommaren 1963. Vi får ta del av lägerlivet ur olika personers synvinkel. Jag tycker bäst om de kapitel där vi får följa vännerna Lenny och Cap som på tonåringars vis ligger och pratar i nattmörkret, tjuvröker och planerar hyss och spratt.
Det vilar något drömskt över Phillips historia. Dagarna är långa och luften dallrar av värme. Det är sådan sommar som när man var barn som bara fortsätter och fortsätter och tycks vara i en evighet. Det är ett gränsland dit verkligheten inte riktigt når. Samtidigt finns där en laddning i den tryckande hettan. Man vet att något kommer att hända och kan bara vänta på den oundvikliga urladdningen.
Om jag inte redan längtade efter sommaren gör jag det nu efter att ha bläddrat igenom boken på nytt. Får jag inte sommar som på film jag kan nöja mig med sommar som i litteratur.
Även om Lenny klagade tyckte hon om lägerlivet. Hon tyckte om att vara smutsig, att skölja scoutuniformen i floden, att hänga den på tork över ett rep och sätta den på sig medan den ännu var fuktig. Hon tyckte om floden som den gled fram, brun och platt, med Turtle Hole, badsjön vars mystiska djup var förbjudna, strax intill på andra sidan skogen. Hon tyckte om att vara med flickor, och det var bra att det inte fanns några pojkar där, bara Buddy, kokerskans lilla pojke, som följde efter dem lika efterhängset som pesten, och Frank, hornblåsaren, som var så snygg och kanske något år äldre än de och som de betraktade på betryggande avstånd.
---
Lenny funderade på att tyst krypa upp på ryggen på Cap och sova i den ställningen, för att riktigt låta henne känna av hennes tyngd. Hon fick sådana tankar; här i lägret hade Cap på något vis blivit lika accepterad och självklart närvarande som Alma hemma. Hon fanns där för att knuffas och skuffas med och reta sig på, det var bara det att det var Cap – inte Alma, utan Cap – som var starkare och lite sattare än Lenny, som hade fräknig hud som luktade som något sammetslent skogsdjur och en andedräkt med en förledande tobaksdoft, och det var Cap som stal cigaretter ur handväskor. De var båda femton men Cap var flera månader äldre, hennes ansikte var solbränt och ögonen såg ljusare ut nu, skiffergrå och kalla.
---
Cap ryckte på axlarna. ”Vi kommer att träffa dem. Men först ska vi gå och bada.”
Lenny satte sig upp och lade armarna mot knäna. ”Låt mig gissa var.”
”Det stämmer. Och vem vet? Vad som helst skulle ju kunna hända.”
Ni förstår varför jag gillar det här ändå? Jag kan helt enkelt inte värja mig mot en sommar där man känner att vad som helst skulle kunna hända.
Stina
Handlingen utspelar sig på och i närheten av ett flickscoutläger sommaren 1963. Vi får ta del av lägerlivet ur olika personers synvinkel. Jag tycker bäst om de kapitel där vi får följa vännerna Lenny och Cap som på tonåringars vis ligger och pratar i nattmörkret, tjuvröker och planerar hyss och spratt.
Det vilar något drömskt över Phillips historia. Dagarna är långa och luften dallrar av värme. Det är sådan sommar som när man var barn som bara fortsätter och fortsätter och tycks vara i en evighet. Det är ett gränsland dit verkligheten inte riktigt når. Samtidigt finns där en laddning i den tryckande hettan. Man vet att något kommer att hända och kan bara vänta på den oundvikliga urladdningen.
Om jag inte redan längtade efter sommaren gör jag det nu efter att ha bläddrat igenom boken på nytt. Får jag inte sommar som på film jag kan nöja mig med sommar som i litteratur.
Även om Lenny klagade tyckte hon om lägerlivet. Hon tyckte om att vara smutsig, att skölja scoutuniformen i floden, att hänga den på tork över ett rep och sätta den på sig medan den ännu var fuktig. Hon tyckte om floden som den gled fram, brun och platt, med Turtle Hole, badsjön vars mystiska djup var förbjudna, strax intill på andra sidan skogen. Hon tyckte om att vara med flickor, och det var bra att det inte fanns några pojkar där, bara Buddy, kokerskans lilla pojke, som följde efter dem lika efterhängset som pesten, och Frank, hornblåsaren, som var så snygg och kanske något år äldre än de och som de betraktade på betryggande avstånd.
---
Lenny funderade på att tyst krypa upp på ryggen på Cap och sova i den ställningen, för att riktigt låta henne känna av hennes tyngd. Hon fick sådana tankar; här i lägret hade Cap på något vis blivit lika accepterad och självklart närvarande som Alma hemma. Hon fanns där för att knuffas och skuffas med och reta sig på, det var bara det att det var Cap – inte Alma, utan Cap – som var starkare och lite sattare än Lenny, som hade fräknig hud som luktade som något sammetslent skogsdjur och en andedräkt med en förledande tobaksdoft, och det var Cap som stal cigaretter ur handväskor. De var båda femton men Cap var flera månader äldre, hennes ansikte var solbränt och ögonen såg ljusare ut nu, skiffergrå och kalla.
---
Cap ryckte på axlarna. ”Vi kommer att träffa dem. Men först ska vi gå och bada.”
Lenny satte sig upp och lade armarna mot knäna. ”Låt mig gissa var.”
”Det stämmer. Och vem vet? Vad som helst skulle ju kunna hända.”
Ni förstår varför jag gillar det här ändå? Jag kan helt enkelt inte värja mig mot en sommar där man känner att vad som helst skulle kunna hända.
Stina
Månadens dikt. Eller klagomål, om jag ska vara ärlig.
Edith Södergran är utan tvekan en av Sveriges mest betydande poeter och anses vara en av huvudpersonerna inom den svenska moderna lyriken.
Jag har läst en del av hennes verk tidigare men aldrig riktigt tagit dem till mig. Av någon anledning har jag svårare att relatera till och ta till mig svensk lyrik och lyrik på svenska. Varför det är så vet jag inte. Någon som har en idé?
Den senaste tiden har jag dock gjort en ansträngning med Edith Södergran eftersom jag fullkomligt älskar ett av hennes citat. Eller rättare sagt, hennes inledning i Septemberlyran, som gavs ut 1918.
"Min självsäkerhet beror på att jag har upptäckt mina dimensioner. Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är."
Är det inte vackert och tänkvärt? Tanken på att våga ta sitt utrymme, på att inte fördumma sig själv bara för att någon eller några ska acceptera en. Ett beteende jag tyvärr finner i mig själv. Som jag dock tänker skylla på den patriarkala kultur vi lever i. Samt den våg av anti-intellektualism som strömmat genom samhället de senaste åren.
Se bara på How I Met Your Mother och avsnitt 5.22, Robots VS Wrestlers där Ted vill gå på en kulturkväll och de andra på evenemanget robots VS Wrestlers, där gästerna på kulturkvällen framställs som underliga och snobbiga och Ted inser vilken idiot han är som intresserar sig för kultur. Vilket räknas som en seger då han i slutet av avsnittet följer med och ser robotar slåss mot brottare.
Eftersom vi ser händelserna ur gängets perspektiv är allt svårt att förstå sig på och som tittare är det meningen att vi ska stå på deras sida, utan att reflektera över varför det är så farligt och töntigt att vara påläst. Det var också där jag tappade intresset för den serien. (För att inte tala om Marshalls ständiga och accepterade slut-shaming).
Jag menar inte att vi inte ska kunna supa oss fulla och göra dumheter, eller att allt vi konsumerar måste ha en baktanke. Ibland är det skönt att slappna av och glo på något dumt på TV. En av mina favoritserier är It's always sunny in Philadelphia, är väl ett typexempel på idioti på TV.
Varför har normen blivit att vi, särskilt kvinnor ska fördumma oss själva? Varför är det så fel att visa att vi vet något? Å andra sidan sägs det ju att kunskap är farligt och vad är farligare än en befolkning (eller en kvinna) som tänker och analyserar? Eller en tjejkompis som efter ett tag kan mer eller lika mycket om serievärlden som du?
Hur ska vi annars kunna utvecklas och framför allt, stå ut med varandra? Så läge vi inte ser ner på folk, så länge vi inte stänger våra gränser. Så länge vi inkluderar de som vill medverka och påverka. Men det samma gäller väl det mesta i livet?
Jag har läst en del av hennes verk tidigare men aldrig riktigt tagit dem till mig. Av någon anledning har jag svårare att relatera till och ta till mig svensk lyrik och lyrik på svenska. Varför det är så vet jag inte. Någon som har en idé?
Den senaste tiden har jag dock gjort en ansträngning med Edith Södergran eftersom jag fullkomligt älskar ett av hennes citat. Eller rättare sagt, hennes inledning i Septemberlyran, som gavs ut 1918.
"Min självsäkerhet beror på att jag har upptäckt mina dimensioner. Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är."
Är det inte vackert och tänkvärt? Tanken på att våga ta sitt utrymme, på att inte fördumma sig själv bara för att någon eller några ska acceptera en. Ett beteende jag tyvärr finner i mig själv. Som jag dock tänker skylla på den patriarkala kultur vi lever i. Samt den våg av anti-intellektualism som strömmat genom samhället de senaste åren.
Se bara på How I Met Your Mother och avsnitt 5.22, Robots VS Wrestlers där Ted vill gå på en kulturkväll och de andra på evenemanget robots VS Wrestlers, där gästerna på kulturkvällen framställs som underliga och snobbiga och Ted inser vilken idiot han är som intresserar sig för kultur. Vilket räknas som en seger då han i slutet av avsnittet följer med och ser robotar slåss mot brottare.
Eftersom vi ser händelserna ur gängets perspektiv är allt svårt att förstå sig på och som tittare är det meningen att vi ska stå på deras sida, utan att reflektera över varför det är så farligt och töntigt att vara påläst. Det var också där jag tappade intresset för den serien. (För att inte tala om Marshalls ständiga och accepterade slut-shaming).
Jag menar inte att vi inte ska kunna supa oss fulla och göra dumheter, eller att allt vi konsumerar måste ha en baktanke. Ibland är det skönt att slappna av och glo på något dumt på TV. En av mina favoritserier är It's always sunny in Philadelphia, är väl ett typexempel på idioti på TV.
Varför har normen blivit att vi, särskilt kvinnor ska fördumma oss själva? Varför är det så fel att visa att vi vet något? Å andra sidan sägs det ju att kunskap är farligt och vad är farligare än en befolkning (eller en kvinna) som tänker och analyserar? Eller en tjejkompis som efter ett tag kan mer eller lika mycket om serievärlden som du?
Hur ska vi annars kunna utvecklas och framför allt, stå ut med varandra? Så läge vi inte ser ner på folk, så länge vi inte stänger våra gränser. Så länge vi inkluderar de som vill medverka och påverka. Men det samma gäller väl det mesta i livet?
måndag 7 april 2014
Vilken Tvilling-karaktär är du?
Hittade det här testet på Buzzfeed. Kanske något för er?
Jag blev Elizabeth. Ingen större överraskning kanske, hade blivit förvånad om jag blivit Jessica eller Lila.
torsdag 3 april 2014
Sjuk jävla dynga
Jag har läst ut Markis de Sades Filosofin i sängkammaren. Jag ångrar mig. Jag mår lite illa.
Jag tänker inte skriva en mer ingående recension än så, den skitboken har redan tagit tillräckligt mycket av min tid i anspråk. Bilden som finns på försättsbladet uttrycker ganska precist mina känslor. Det får räcka med det.
Vill man läsa en mer ingående recension kan jag rekommendera Sofias. Något jag däremot för mitt liv INTE kan rekommendera är romanen ifråga. Undvik!
Ursäkta mig, men jag måste gå på toan och spy nu.
Stina
Jag tänker inte skriva en mer ingående recension än så, den skitboken har redan tagit tillräckligt mycket av min tid i anspråk. Bilden som finns på försättsbladet uttrycker ganska precist mina känslor. Det får räcka med det.
Vill man läsa en mer ingående recension kan jag rekommendera Sofias. Något jag däremot för mitt liv INTE kan rekommendera är romanen ifråga. Undvik!
Ursäkta mig, men jag måste gå på toan och spy nu.
Stina
måndag 31 mars 2014
Who deserves a second chance?
En utdragen och synnerligen genomtänkt urvalsprocess är till ända. Den varade i en helg. Eller ska jag vara ärlig så varade den en timme eller två igår eftermiddag. Men under de timmarna skapades magi. Jag talar om Alex månadstema från juni 2013 där vi utmanats att ge en av Boktriangelns böcker en ny chans. Precis som Sofia fuskar jag lite, för som vi alla kunnat enas om är livet för kort för en dålig bok. Read it once shame on me, read it twice really really shame on me (eller hur var det nu igen?). Det har inte varit lätt att utse en vinnare, men vem har sagt att det är lätt på botten? Inte jag.
Så, då har jag förhoppningsvis byggt upp spänningen lite. Kan ni inte bara dö efter att få reda på vem det ska bli? Men då får ni vänta. Jag tänker nämligen börja med att presentera vilka det (av olika anledningar inte ska bli). Nu kan jag ha råkat avslöja vinnaren för en av triangelns medlemmar. Vi kan tala tyst om det i fortsättningen. Try to act surprised, okay?
1. Nummer ett och mitt självklara förstahandsval var Caroline Ringskog Ferrada-Noli. Hon skrev Naturen, har beskrivits som Martina Lowden light och hamnade på min bottenlista 2012, plats nummer 6. Men jag känner att det finns potential och att en andra chans inte nödvändigtvis skulle ha varit fel.
Det faller på en punkt dock, en viktig sådan. Hon verkar inte ha kommit med något nytt sedan debuten 2009. Hon var visserligen en av redaktörerna till Skunk: de bästa texterna från skunk.nu, där hon tillsammans med Ida Säll valt ut de bästa texterna från communityn Skunk, men nu var det ju Carolines egna texter jag skulle ge en chans. Det verkar vara en rätt kul antologi annars. Ur förordet kan man läsa följande: ”Skunk är ingenting. Skunk har inte gjort ett skit och det är Skunks poäng. Skunk är som den sämsta sortens förälder. Det fanns inga förväntningar. Ingenting har tagits om hand och ingenting har modererats. Skunk har blivit ett övergivet rum.”
Stina
Så, då har jag förhoppningsvis byggt upp spänningen lite. Kan ni inte bara dö efter att få reda på vem det ska bli? Men då får ni vänta. Jag tänker nämligen börja med att presentera vilka det (av olika anledningar inte ska bli). Nu kan jag ha råkat avslöja vinnaren för en av triangelns medlemmar. Vi kan tala tyst om det i fortsättningen. Try to act surprised, okay?
1. Nummer ett och mitt självklara förstahandsval var Caroline Ringskog Ferrada-Noli. Hon skrev Naturen, har beskrivits som Martina Lowden light och hamnade på min bottenlista 2012, plats nummer 6. Men jag känner att det finns potential och att en andra chans inte nödvändigtvis skulle ha varit fel.
Det faller på en punkt dock, en viktig sådan. Hon verkar inte ha kommit med något nytt sedan debuten 2009. Hon var visserligen en av redaktörerna till Skunk: de bästa texterna från skunk.nu, där hon tillsammans med Ida Säll valt ut de bästa texterna från communityn Skunk, men nu var det ju Carolines egna texter jag skulle ge en chans. Det verkar vara en rätt kul antologi annars. Ur förordet kan man läsa följande: ”Skunk är ingenting. Skunk har inte gjort ett skit och det är Skunks poäng. Skunk är som den sämsta sortens förälder. Det fanns inga förväntningar. Ingenting har tagits om hand och ingenting har modererats. Skunk har blivit ett övergivet rum.”
Stina
Hatet
Hatet av Maria Sveland var trots sitt tunga ämne en riktig sträckläsarbok. Jag praktiskt taget slukade den. Bara det är ett gott betyg då jag annars inte är särskilt förtjust i facklitteratur. Jag är inte heller varken insatt i eller särskilt intresserad av politik. Å andra sidan behöver man knappast ha ett brinnande politiskt intresse för att få ut något av läsningen. Sveland krånglar inte till det i onödan utan hållet det på rätt nivå för oinsatta läsare som jag själv.
Det är skrämmande läsning. Och upprörande. Allt detta hat för något så självklart som en önskan om ett jämställt samhälle. Det är så man blir mörkrädd.
Stina
Det är skrämmande läsning. Och upprörande. Allt detta hat för något så självklart som en önskan om ett jämställt samhälle. Det är så man blir mörkrädd.
Stina
söndag 30 mars 2014
Vid Grand Central Station där jag satt och grät
Jag fastnar lätt för boktitlar. Det kanske ni förstått under de år som vi trianglat tillsammans. Jag hade till exempel ingen aning om vad Frannie och Zooey handlade om, men den fick följa med hem på impuls liksom Egentligen älskar jag en annan. Det är en urvalsprocess som ibland visar sig lyckosam och ibland inte.
Nu senast fastnade jag för en roman med titeln Vid Grand Central Station där jag satt och grät. Den handlar om en ung kvinna som beskriver sin kärlek till en gift man. Det är en kärlek som riskerar att lämna hennes liv i ruiner, det är hon medveten om men hon har inget val. Utan den älskade skulle livet förlora doft och smak.
På förhand tror jag att det här är något jag verkligen kommer att gilla. Ja inte bara jag förresten, Boktipset tippar att jag kommer att ge den högsta betyg (men det blev bara 2 av 5 stjärnor). Titeln lovar så mycket, så kanske var det oundvikligt att den skulle göra mig besviken. Det är synd, för det är inte bara titeln jag tycker om utan bakgrunden. Elizabeth Smart var en kanadensisk poet, och i den här romanen skildrar hon kärleksrelationen med den engelske poeten George Barker. Det var ett förhållande som kom att bli livsavgörande.
Det är inte lätt att kort sammanfatta deras romans, men jag gör ett försök då jag tycker att verkligheten i det här fallet är bättre än dikten (no pun intended). Elizabeth var intelligent, vacker och viljestark och saknade inte uppvaktning. Men hon visste vad hon ville ha, ingen annan än en stor poet skulle få hennes hjärta. Så visar någon henne en bok med dikter av George. Han är engelsman men befinner sig i Japan samtidigt som ett världskrig står för dörren. Elisabeth bestämmer sig för George innan de ens har träffats, den här mannen talar hennes språk. Hon engagerar sig i en räddningskampanj och skriver brev till över hundra personer för att samla in respengar. Sent omsider berättar George att han är gift och att respengar behövs även till hustrun.
Första mötet blir en besvikelse, inte enbart på grund av hustrun utan för att han utseendemässigt inte lever upp till Elizabeths förväntningar (haha). Men inget av detta avskräcker Elizabeth som tycker att hon hela sitt unga liv väntat på denne provocerande poet. Hon har redan beseglat sitt öde. I romanen beskriver hon det som att hon är besatt av kärleken och saknar valmöjligheter. För henne finns ingen annan.
Stunden på Grand Central Station är tagen ur verkligheten då George inte kom och mötte sin gravida flickvän. Någon mer passion inträffade inte i Elizabeths liv. Bara Barker kom som ett korsdrag då och då mellan hustrun och hans andra muser.
Alla ingredienser finns för att det ska bli riktigt tilltalande: en titel att döda för, starka känslor, förbjuden kärlek, tragedi, verklighetsbakgrund. Men. Jag tycker helt enkelt inte om Elizabeths Smarts språk. Det faller på det. Jag vill tycka om det. Jag anstränger mig för att göra det, men kan inte. Det är för mycket ord, för utbroderat. Jag går vilse i hennes högstämda snårskog av metaforer. Det är en tunn bok men jag känner mig lätt utmattad efter att ha läst bara några sidor.
Det är inte uselt men det är inte för mig. Det finns ett fåtal guldkorn, några stycken där jag viker hundöron för att hitta tillbaka till. Det här stycket är ett sådant: ”Jag har lärt mig att röka därför att jag behöver någonting att hålla mig fast i. Jag vågar inte vara utan en cigarett i handen. Om jag skulle titta åt andra hållet när domedagen är inne, hur ska jag kunna undvika att bli förvandlad till sten om jag inte kan erinra mig något att göra som för mig tillbaka till det dagliga livets enkelhet och trygghet?”
Annars låter en typisk mening såhär: ”Men den där väldiga skuggan är mer än min enda måne, mer än min undergång till och med: den är den oskyldigt smygande ankomsten av nästa generation, som rinner upp en fröjdefull natt och efterlämnar en hel äng full av gråtande mjölkerskor när dess syfte har burit frukt.”
Det blev således inget lyckokast den här gången, men titeln alltså. Love it! Är lite sugen på att låta den stå kvar i bokhyllan bara av den anledningen.
Stina
Nu senast fastnade jag för en roman med titeln Vid Grand Central Station där jag satt och grät. Den handlar om en ung kvinna som beskriver sin kärlek till en gift man. Det är en kärlek som riskerar att lämna hennes liv i ruiner, det är hon medveten om men hon har inget val. Utan den älskade skulle livet förlora doft och smak.
På förhand tror jag att det här är något jag verkligen kommer att gilla. Ja inte bara jag förresten, Boktipset tippar att jag kommer att ge den högsta betyg (men det blev bara 2 av 5 stjärnor). Titeln lovar så mycket, så kanske var det oundvikligt att den skulle göra mig besviken. Det är synd, för det är inte bara titeln jag tycker om utan bakgrunden. Elizabeth Smart var en kanadensisk poet, och i den här romanen skildrar hon kärleksrelationen med den engelske poeten George Barker. Det var ett förhållande som kom att bli livsavgörande.
Det är inte lätt att kort sammanfatta deras romans, men jag gör ett försök då jag tycker att verkligheten i det här fallet är bättre än dikten (no pun intended). Elizabeth var intelligent, vacker och viljestark och saknade inte uppvaktning. Men hon visste vad hon ville ha, ingen annan än en stor poet skulle få hennes hjärta. Så visar någon henne en bok med dikter av George. Han är engelsman men befinner sig i Japan samtidigt som ett världskrig står för dörren. Elisabeth bestämmer sig för George innan de ens har träffats, den här mannen talar hennes språk. Hon engagerar sig i en räddningskampanj och skriver brev till över hundra personer för att samla in respengar. Sent omsider berättar George att han är gift och att respengar behövs även till hustrun.
Första mötet blir en besvikelse, inte enbart på grund av hustrun utan för att han utseendemässigt inte lever upp till Elizabeths förväntningar (haha). Men inget av detta avskräcker Elizabeth som tycker att hon hela sitt unga liv väntat på denne provocerande poet. Hon har redan beseglat sitt öde. I romanen beskriver hon det som att hon är besatt av kärleken och saknar valmöjligheter. För henne finns ingen annan.
Stunden på Grand Central Station är tagen ur verkligheten då George inte kom och mötte sin gravida flickvän. Någon mer passion inträffade inte i Elizabeths liv. Bara Barker kom som ett korsdrag då och då mellan hustrun och hans andra muser.
Alla ingredienser finns för att det ska bli riktigt tilltalande: en titel att döda för, starka känslor, förbjuden kärlek, tragedi, verklighetsbakgrund. Men. Jag tycker helt enkelt inte om Elizabeths Smarts språk. Det faller på det. Jag vill tycka om det. Jag anstränger mig för att göra det, men kan inte. Det är för mycket ord, för utbroderat. Jag går vilse i hennes högstämda snårskog av metaforer. Det är en tunn bok men jag känner mig lätt utmattad efter att ha läst bara några sidor.
Det är inte uselt men det är inte för mig. Det finns ett fåtal guldkorn, några stycken där jag viker hundöron för att hitta tillbaka till. Det här stycket är ett sådant: ”Jag har lärt mig att röka därför att jag behöver någonting att hålla mig fast i. Jag vågar inte vara utan en cigarett i handen. Om jag skulle titta åt andra hållet när domedagen är inne, hur ska jag kunna undvika att bli förvandlad till sten om jag inte kan erinra mig något att göra som för mig tillbaka till det dagliga livets enkelhet och trygghet?”
Annars låter en typisk mening såhär: ”Men den där väldiga skuggan är mer än min enda måne, mer än min undergång till och med: den är den oskyldigt smygande ankomsten av nästa generation, som rinner upp en fröjdefull natt och efterlämnar en hel äng full av gråtande mjölkerskor när dess syfte har burit frukt.”
Det blev således inget lyckokast den här gången, men titeln alltså. Love it! Är lite sugen på att låta den stå kvar i bokhyllan bara av den anledningen.
Stina
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)