Bob Dylans nobelpris-tal

Ni har säkert redan hört hela, eller kanske bara delar, av Bob Dylans nobelpristagar-tal - ett tal som han tyvärr inte själv läser upp. Ni får hålla till godo ändå och tänka er att den gode Bob själv läser upp sitt tal - ett tal som jag för övrigt tycker vara ganska kul. Vad tycker ni?

// Sofia

Serious Christmas Talk

Så här den fjärde advent och med julen mindre än en vecka bort hoppas jag att ni liksom, liksom jag, börjar bli klara med alla julbestyr.

Om inte kan ni alltid ta en paus och lyssna på Bob Dylan som reciterar poesi och pratar djupa ämnen - what´s not to like liksom?

Med det ger jag er lucka fyra i vår mini-kalender:

// Sofia

Nightmare before Christmas?

I dagens kalenderlucka blir det en stämningsfull duett :) :

En något scary duett om ni frågar mig...

// Sofia

Even Dylan gets the blues

Varför ändra ett vinnande koncept? Givetvis måste årets Nobelpristagare i litteratur, så här en vecka innan jul, få bidra med lite julstämning i bloggen. Typ som någon form av mini-adventskalender så här när det börjar närma sig. Vi får både kultur, julstämning och vår dagliga dos Dylan - visst kan det inte bli bättre?

Med det lämnar jag över ordet till allas vår Bob Dylan och låter honom dela med sig av sin livsvisdom:

// Sofia

Patti Smith tolkar Dylan

Patti Smiths tolkning av Dylans "A hard rain’s a-gonna fall”,under Nobelpris-ceremonin lär väl knappast ha undgått någon och så inte er. Men eftersom vi precis har läst henne tycker jag ändå att det är på sin plats med en You tube-länk. Själv tycker jag att hon gjorde en jättefin tolkning, vad tycker ni?

//Sofia

Will Grayson, Will Grayson av John Green och David Levithan

Det här var alltså den tredje och sista månadsboken i oktober och den enda jag läste i rätt turordning, he he. Green borde ju, kan man tycka, bara bli bättre och bättre ju fler romaner han skriver, men denna den senaste av de tre vi läste var helt klart min minsta favorit. Det är ju ett samarbete med David Levithan och kanske är det därför? Jag gissar dock på att författarna skrivit vartannat kapitel och varit ansvarig för varsin Will Grayson och jag tycker inte riktigt att någon av Graysornas historier riktigt lyfter.

Precis som de förra romanerna är det tonårskärleken som är i centrum, men en kärlek som sällan är lätt utan oftast svår och komplicerad och båda våra Will Grayson har sina problem att brottas med i livet.   Men jag fastnar aldrig riktigt för historien och inte heller för deras problem utan förblir ganska likgiltig inför deras problem. Det, eller snarare den, som når ut i berättelsen är Tiny Cooper, ”the worlds gayest person” som är härligt livsbejakande, säker på sig själv och ständigt kär. Jag önskar att våra Will Graysons hade haft lite mer av hans livslust så kanske historien hade gett mig mer, som det är nu känns det mest som att umgås med en kompis som suger musten ur en utan att ge så mycket tillbaka.

//Sofia

Årets nobelpristagare önskar er en glad lucia!

Så här när det är Lucia ska vi självklart ta tillfället i akt och fira julens ankomst lite extra. Jag tänkte därför att det var på tiden att årets Nobelpristagare i litteratur önskade en god jul!

En hälsning från Bob Dylan till Boktriangeln kommer därför här:

Efter att ha lyssnat på denna finstämda melodi tror jag nog att vi alla kan enas om att årets nobelpris i litteratur var verkligt välförtjänt ;-)

//Sofia

Looking for Alaska av John Green

Det här är alltså Greens debutroman och jag är inte förvånad då denna, liksom den förra jag läste och recenserade, behandlar ”lättviktiga” tonårsförälskelser tillsammans med tyngre ämnen som utanförskap, döden och det svåra med att växa upp.

Huvudperson i boken är Miles Halter som efter att ha varit utanför i skolan och knappt haft en enda vän hoppas att livet ska ta en bättre vändning i och med att han börjar på internatskolan Culver Creek, eller som han själv uttrycker det för att söka efter sitt ”Great Perhaps”.

Om han finner det? Jo, då det gör han och det stavas ”Alaska”, som i ”the hottest girl in all of human history”. Tillsammans med Chip (but call me ”The Colonel” ) blir Alaska en av Miles bästa vänner och det är främst dessa tre vänners relation vi får ta del av i boken.

På något sätt tycker jag att det känns att det här är författarens romandebut, både eftersom den på något sätt har mer nerv än då båda andra jag läst av honom och för att det  (tyvärr) är en roman som det  i mer än de andra går att förutspå vad som ska hända. Den känns alltså kanske lite mer ungdomsbok-klyshig än de övriga, fast på samma sätt kompenserar den ju detta genom att som sagt ha mer nerv.

Och det är en bok som berör. Av de tre månadsböckerna var det helt klart den jag blev mest tagen av  och i slutändan är det väl kanske ändå det som är något av det mest viktiga när man läser en bok, för till skillnad från Hazel Grey och Will Grayson(arna) kommer Alaska nog att stanna kvar i minnet ett bra tag framöver precis som en karaktär i en bra bok ska göra.

// Sofia

The fault in our stars av John Green

Nu var jag lite av en fuskare och började inte i månadsböckerna i oktober enligt den givna ordningen – nej jag började med Greens storsäljare först, alltså ”The fault in our stars”.

Jag har otippat nog sett filmen och med tanke på hur lite tid jag spenderat framför tv:n sedan de små monstren gjorde inträde i mitt liv är det något av en bedrift. Det första jag tänkte på var hur lik filmen var boken, eller ja kanske snarare tvärtom då. Ganska ofta tycker jag att filmerna brukar vara så mycket sämre än boken, men just här så har man sett filmen (eller läst boken) så vet man vad man har att vänta sig. Varken mer eller mindre. Små delar av boken hade självklart strukits, men oväntat mycket fanns kvar och presenterades på samma sätt.

Det är en riktigt bra ungdomsbok och som de flesta säkert vet handlar den om två ungdomar med cancer som möts och blir kära. Men den är så mycket mer än bara en flicka möter pojke-bok, och det skulle jag vilja säga att alla tre av månadens böcker hade gemensamt. Alla handlar de om kärlek, om att växa upp och finna sig själv, men i samtliga finns det en allvarlig underton. I denna är det självklart döden som är närvarande. Döden både i konkret form och som funderingar om vad som händer efter döden, men kanske framför allt vad man ska göra av sitt liv när man vet att man inte har så mycket tid på sig. Hur vill man leva och hur vill man vill man bli ihågkommen efter sin död?

Ändå är det en relativt lättsam bok att läsa, men den saknar, i mitt tycke, det där lilla, lilla extra som en riktig klassiker har – det där som gör den till en bok man läser och läser igen eller bara läser en gång men sedan aldrig släpper.

//Sofia

Bokmiddag: Kvinnokärlek

Fuck kvinnohat!

I mitten av november gjorde vi äntligen slag i saken och genomförde en av de bokmiddag som legat allra längst tillbaka i tiden, nämligen Alex kvinnohat-tema från mars 2013. Man kan ju säga att det kanske var på tiden.... Så här mot slutet av året när mansgrisen Trump vunnit valet mot Hillary Clinton, när sommarens nyhetsinslag handlat om sexuella trakasserier på festivaler och när det känns ganska trist att vara född till kvinna så kände vi att vi inte orkade med en middag om kvinnohat, utan bestämde oss för att ge att middagen istället skulle vara en kärleksförklaring till kvinnor dvs. oss.

Därför slutade vi tidigt från jobbet en halvtrist fredag och begav oss till Clarion hotell för massage, poolhäng och bastubad. Mycket, mycket trevligt! Egentligen skulle middagen ha avslutats på restaurang men efter 50 respektive 80 minuters massage, en lång stunds poolhäng med ett tillhörande glas vin och som avslut lite dusch och bastubad kände vi oss så möra att vi istället beställde hem lite tapas och avrundade kvällen hemma hos Stina tillsammans med hennes små bebisar.

Eftersom vi typ dog i hennes soffa blev det varken bildbevis från middagen eller på oss, så bifogar därför en bild på hur avslappnade vi var under vår gemensamma Stockholms-weekend i somras. Och böckerna då, ja vi ska väl erkänna att vi inte riktigt hade dem i färskt minne då det var mer än 3 år sedan vi läst dem, men det vi kom ihåg var den skrämmande bild de målade upp och känslan av att något måste göras. Det samhälle som framkom genom böckerna är inte ett samhälle vi känner att vi vill leva i och jag hoppas att det kommer att ske en förändring -  i mäns attityder mot kvinnor och i rättsväsendets attityd mot våldtäktsoffer.

//Sofia