Let the game begin

Del sjutton
Med steg så tysta och smygande att till och med skräckens mästare Fluffy skulle ha blivit stolt över honom närmar sig Jonas sakta men säkert den plats där de hemska skriken för bara några korta minuter sedan ljöd hemska och blodisande. Med ryggen pressad mot husväggarna och ögonen ivrigt spanandes runtomkring sig efter kända och okända faror avancerar Jonas framåt. Och allt verkar gå som han planerat. Ingen hoppar fram ur mörkret för att skrämma livet ur honom (som om de skulle lyckas med det, de små skitarna), inga fotsteg hörs i mörkret utom hans egna och inga viskande röster avslöjar att det finns någon i närheten.

Till slut tror han sig stå i närheten av vad som skulle kunna vara den rätta platsen. Han pressar sig ännu närmare den kalla husväggen och tittar försiktigt runt hörnet sedan han enligt konstens alla regler sett till att kusten är klar. Men i dunklet är det inte mycket han kan urskilja. Gatlyktans dunkla sken förmår inte lysa upp gränden ordentligt och allt Jonas otränade mörkerseende kan skymta är ett öde torg, vid vilket en uttorkad fontän tronar.

Men vänta, nu tycker han sig se rörelser vid högra sidan av fontänen. Två gestalter böjer sig mot den. Vad är det egentligen de håller på med? Jonas anstränger sig till det yttersta för att försöka urskilja vad de gör. Men förgäves, det är lika bara att inse att han måste komma närmare om han ska ha en chans att se vad det är som försiggår. Men han måste ta det lugnt, lugnt och försiktigt. Inga överilade rörelser nu. Han har kommit så här långt och nu ska de inte få upptäcka honom. Han ska driva sin hämnd långt. Sin ljuva, välförtjänta hämnd. Han ska få dem att skrika och ropa efter mamma. Han ska få dem att kissa på sig av skräck, han ska få dem att tillbe honom. Deras övermänniska Jonas ska triumfera och de ska krypa i stoftet för honom. He He Heeeeeeee. Inombords ljuder ett hemskt och vansinnigt skratt som bara längtar efter att få tränga fram över hans läppar. Men Jonas besinnar sig. Let the game Begin!

Frågan är bara; hur ska han egentligen få småungarna så vettskrämda som bara möjligt. Här är inte läge för några halvmesyrer, här är det kall skräck som gäller. Hmm, tänker Jonas och kugghjulen snurrar. Så kommer han att tänka på något han läste för ett par år sedan. Något om en blåklädd man i trikåer, något om Fantomen, djungelns och alla onda mäns skräck. Det funkade för Fantomen, men frågan är om det kommer att funka för honom, Jonas. Det skulle kunna gå!

Hur var det nu? Javisst, ja. Det var de här skurkaktiga typerna, bankrånare kanske de var? Eller var de mördare? Ja, ja, hur som helst. De var där i djungeln och gömde sig när HAN med stort H fick reda på det. Det var en fyra- fem stycken av dem, men med hjälp av list och styrka klarade han av det minsann, och det kommer Jonas också att göra. Fantomen spelade på deras rädsla och det är precis vad Jonas också ska göra. Först ritade han en dödskalle, och oj vad de freakade ut när de fick se den. Jonas skrockar inombords. Vad gjorde han sen? Javisst, han slog ner en av dem och dödskallemärkte honom. Den delen får han tyvärr skippa. Sen talade han ur mörkret med en skrämmande röst och resten av dem flydde. Det kan han garanterat klara av.

Vilken plan, vilken plan! Med fingrar darrande av upphetsning tar Jonas fram sin svarta kajalpenna ur fickan. Här ska skapas konst!

Stina