Skuggorna i spegeln är en ungdomsroman av Inger Edelfeldt som blandar realism med fantasyinslag. Edelfeldt har sitt eget speciella språk, som inte alltid faller mig helt i smaken. Hon är dock ganska träffsäker i sina skildringar. Arris beskrivning av sin familj är på en och samma gång ömsint, elak och hysteriskt kul. Lillasystern, såpaklonen kallad, och hon har ett slags hatkärlek sinsemellan.
Arri själv är inte helt lätt att sympatisera med. Hon är omogen, överspänd och dramatiskt lagd, en ganska typisk 17-åring helt enkelt. Trots att hon nyligen blivit ihop med Oscar som hon länge drömt om är hon trött på sin jordiska verklighet och drömmer sig bort till en annan värld. Föga anar hon att hennes drömmar kan komma att bli verklighet. Det börjar som skuggor i speglarna om natten.
Via speglarna får Arri tillträde till det mörka riket Eidolon som befolkas av ett vampyrliknande släkte. Där finns den förföriske Leonidas som både fascinerar och skrämmer henne. Precis som den värld han lever i är han kall, vacker och grym. De kan inte älska, det har han själv berättat för henne, ändå kan hon inte undgå att dras till honom. Hon skulle kunna bli en av dem så att de kan dela evigheten tillsammans, men är verkligen deras värld att föredra framför den verkliga?
Blandningen mellan vardagligt och magiskt är ett trevligt inslag i den annars ganska så stereotypa fantasygenren. Edelfeldt har förmodligen velat skapa sig något eget som inte är en kopia av någon annans fantasyrike, men hon har bara lyckats till hälften. Det som ligger Edelfeldt varmast om hjärtat är helt klart det vardagliga och allt som hör dit, så det är kanske inte så förvånande att det är dessa delar av boken som flyter bäst. De magiska delarna som utspelar sig i Eidolon behärskas inte på samma sätt. Överhuvudtaget tycker jag att Eidolon hade kunnat få ta mer plats. Inte ens nyckelscenen där Arri spelar huvudrollen får särskilt mycket utrymme utan hastas mest förbi i mitt tycke. Leonidas är dessutom en så pass fascinerande karaktär att jag gärna hade sett honom få ta lite mer plats. Men kanske gör han sig bäst som det är. Det är ju en konst att undgå att berätta för mycket.
Besöken från Leonidas blir allt tätare och för Arri utgör hans närvaro både en plåga och en välsignelse. Hon dras mellan den verkliga världen och Oscar å ena sidan och mot Eidolon och Leonidas å den andra. Hon måste göra sitt val, men vilket ska det bli?
Stina
Håller med, här räcker Edelfeldt inte helt till. Men ändå bättre än många andra ungdomsböcker.
SvaraRadera