Snart har det ju blivit dags för mig att välja tema igen, men eftersom jag fortfarande är lite i valet och kvalet får nog månadens tema vänta till imorgon.
Under tiden ska jag ta mig i kragen och ta tag i lite recensioner som blivit liggande.
I början av året ägnade jag mig mest åt min ska-läsa-hög vilket resulterade i att två av Maria Ernestams romaner blev utlästa, nämligen "Kleopatras kam" och "Alltid hos dig". Eftersom de böcker jag läst tidigare av henne varit ganska så underbara var förstås förhoppningarna höga.
Men om vi börjar med "Kleopatras kam" så känns den inte alls lika välskriven, verklighetstrogen och på pricken som vad jag tidigare läst av henne. Istället känns den tyvärr mest överkonstruerad, obegriplig och inte alls trovärdig. Den påminner dessutom i upplägget alldeles för mycket om hennes tidigare, och bättre, böcker och det känns som om hon har lite problem med att variera sig. Det mesta känns nämligen igen; ett trassligt förflutet som sakta nystas upp och det man trodde att man visste sätter författarinnan en spinn på. Som det är nu känns det dock mest trist och redan gjort. Har man läst böcker tidigare av henne kan man nästan räkna ut vilka ess Ernestam gömt i rockärmen, och då blir det ju minst sagt lite trist....
Handlingen i korthet då; Tillsammans med några vänner startar Mari företaget "Kleopatras kam", som ska hjälpa människor med vilka problem de än har. Allt är frid och fröjd tills en dag en gammal kvinna dyker upp och vill att företaget ska döda hennes man....
"Alltid hos dig" däremot är tack och lov ingen besvikelse i stil med den förra, men inte heller kommer den upp i nivå med hennes riktiga höjdarböcker.
Handlingen kretsar kring Inga vars make dör och handlar om hur hon hanterar sorgen och efter att ha levt på som vanligt i 2 år bryter samman och flyttar till det gamla sommarstället i Marstrand. Av en slump hittar hon en gammal låda med brev till farmodern. Hon börjar forska kring det förflutna och parallellt med hennes sökande får man följa farmoderns liv som ung. Dessutom ska romanen tydligen vara baserad på en verklig händelse.
Som sagt är det härt ingen höjdare och jag tycker mig aldrig få någon riktig känsla för huvudpersonen. Delvis kan det säkert ha att göra med att det är en ganska komlicerad historia det i början är lite svårt att få grepp om. Kort sagt kan man säga att det här mest känns som en dussinroman och inte ännu en originell berättelse av Ernestam, och det är lite synd när hon är så bra när allt verkligen stämmer.
// Sofia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar