Dystopiska december

Under december månad var det ju mitt dystopiska tema som gällde, och eftersom min seghet rådde även denna månad blev det mest dessa böcker som hanns med.

Tror jag börjar med Jerker Virdborgs "Kall feber". Enj bok jag hade MYCKET höga förhoppningar på! Jag är ju ett Virdborgfan, älskar hur han med små medel skapar obehagliga stämningar och tyckte att det kändes som att han nästan måste briljera i just en genre som dystopiernas. Om det hade varit någon svensk författare som skulle klara av att skriva en stämningsfull, olycksbådande och realistisk dystopi borde det vara Virdborg tyckte jag. Och visst började det lovande! Men efter ett tag är det bara att konstatera att Virdborgs dystpiska roman helt enkelt inte imponerar på mig som jag trott att den skulle göra.

Efter att ha byggt upp situationen och stämningarna, där den nyanställda Karin (en tribut till Karin Boye och hennes "Kallocain") kommer till den isolerade forskningsstationen, börjar misstänka att allt inte står rätt till och folk börjar insjukna i så kallad kall feber slarvar författaren bort det, ja i mitt tycke i alla fall.

Det är synd, för just i den inledande gestaltningen av Karin och den sterila miljön där hon arbetar som blodfordskare gör Virdborg mycket bra ifrån sig. Det är först senare, när saker och ting börjar gå fel som berättelsen börjar halta. Virdborg, som är så underbar med sitt sätt att aldrig berätta före mycket, utan endast antyda, gör mig riktigt besviken!

Sammantaget kan man säga att det är ett bra försök, men att det knappast berör.

"På stranden" av Nevil Shute, gör det däremot! Böckerna är dock mycket olika varandra, och där det är lätt att komma in i Virdborgs roman har Shutes en längre startsträcka, som den ändå i mitt tycke vinner på. Och även om inte heller denna roman kommer i topp bland mina favoritdystopier lämnar den ett långt större avtryck än Virdborgs som nästan känns som en bagatell i sammanhanget.

Och dystopisk är den så att det föreslår! Det här är en dystopi helt utan hopp, om människor som på olika sätt försöker göra det bästa av dn sista tiden de har kvar. Man lever i skuggan av ett stort kärnvapenkrig och sitter bara och väntar på att radio0aktiviteten ska komma och göra slut på allt liv. Ett halvår beräknas Australiens befolkning ha kvar.

Det är det vardagliga mitt i katastrofen som berör, med män på krigstjänst i Australien vars barn och kvinnor på norra halvklotet med största sannolikhet är döda - men där de fortfarande köper med sig presenter till dem där hemma och talar om dem som om de fortfarande lever. Det är familjerna som fortfarande planterar lökar och planerar inför kommande årstider trots att blommorna inte kommer att blomma förrän tidsfristen är slut. Det är det vardagliga livet som pågåt trots att allt hopp är ute. Ungefär som jag tänker mig att det skulle göra om världen verkligen skulle gå under. Jag tror inte att vi skulle bränna våra pengar och festa in i det sista, utan jag håller med Shute om att man nog skulle leva på som vanligt in i det sista. Och det känns inte tragiskt, utan faktiskt ganska fint mitt i allt det jobbiga.

//Sofia