You gotta love them - halvusla ungdomsromaner

Eftersom jag som sagt varit lite halvseg på sistone har det mest blivit slölitteratur som mysrysare och diverse ungdomsromaner som blivt utlästa. Riktigt creddig litteratur att skryta med på bussen med andra ord ;-).

Eftersom det verkligen är en litteraturform som lyfter fram min förfinade smak förtjänar de givetvis en samlad recension här på bloggen, så att ni kan få ta del av ungdomslitteratur när det är som bäst!

"Quillas amulett" av Allan Frewin Jones, tredje delen i Talisman-serien, var en present från min kära syster, och här snackar vi litteratur på hög nivå! (eller inte...). Det roliga med den var att den, hur dålig den nu än var, i alla fall hade arkeologiambitioner. Tolvåringarna Olly och Josh är huvudperspnerna och de reser jorden runt tillsammans med Ollys pappa som är arkeologen som söker efter de mytomspunna måntalismanerna.
Kul som sagt med en serie som inriktar sig på historia och arkeologi, men trist bara att den är så dåöig och föga engagerande. Berättandet, liksom personbeskrivningarna, är platt och endimensionellt och trots att berättelsen utspelar sig på exotiska platser, med jakten på en mystisk amulett, blir det aldrig särskilt spännande. Jag gäspar mig igenom större delen av boken och får tvi´nga mig själv att inte tänka på annat under läsningen.

"Mumien" däremot, av Barbara Steiner, var en oväntad liten pärla. Det är en lättsam ungdomsroman, även den med arkeologiska förtecken. Huvudpersonen är den Egyptenfixerade Lana. Hon har haft turen att få ett guidejobb för den egyptiska vandringsutställningen, vilket gjort henne överlycklig. Huvudföremålet i utställningen är mumien av den unge prins Nefra, som hon av någon anledning känner sog mystiskt dragen till....
Det här är faktiskt en väl skriven ungdomsroman som för det mesta lyckas hålla sig på rätta sida om klysch-träsket. Till skillnad från den förra ungdomsromanen presenterar man dessutom de historiska och arkeologiska bitarna på ett intresseväckande sätt som är väl förankrat i resten av boken. Kul också med de övernaturliga inslagen, liksom deckargåtatan och den mystiska katten. En bok med en katt är helt enkelt så mycket bättre än en utan! Berättaren låter heller ingen edl av handlingen ta överhanden och berättandet flyter på smidigt.

Ännu en mumie-ungdomsbok är "Mumiens gåta" av Catherine Dexter. Det är en bok jag av någon outgrundlig anledning älskade som tolvåring, men som jag nu en sådär 15 år senare inte alls har särskilt stor behållning av. Tänka sig, min boksmak har utvecklats sedan jag var pre-tonåring! Då den förra boken höll sig på gränsen till vad man kunde acceptera blir denna tyvärr snabbt fånig och to much. Dessutom stör jag mig på föräldrarna till den 12-åriga huvudpersonen Maggie, som låter henne slava som gratis barnvakt åt sina två yngre bröder så fort de vill gå på bio eller själva inte orkar bry sig. Irriterande!
Handlingen kretsar kring hur Maggie får tag på en äkta kattmumie, varefter mystiska saker börjar hända. Det är här det börjar bli fånigt - Maggie får tydligen magiska krafter och uttalar magiska formler titt som tätt och det blir helt enkelt alldeles för mycket av det goda. Dock är det ändå en ganska trevlig bok att läsa bara man kan ha överseende med att den bitvis blir väldigt fånig.

Sedan blev det dags att läsa en klassisk Kalla kårar-berättelse; "Klassfotot" av R L Stine. I denna kommer Tommy som ny till klassen, börjar höra mystiska röster i den gamla teckningssalen och får höra talas om hur en skolklass från 1952 en dag bara försvann spårlöst. Kan det ha något med de mytiska rösterna att göra?
Och visst det här är fånigt, som de flesta Kalla kårar-berättelserna brukar vara, men den är ändå helt ok för att ingå i denna typ av rysarserie. Den är faktiskt ovanligt välskriven för en sådan och mer nedtonad än vad som brukar vara vanligt.

Och så har vi slutligen min personliga favorit - mysrysaren "Husets hemlighet" av Edna Ames. Och he he, jag kan säga som så här att det här är i alla fall inte litteratur av hög klass! Det värsta är dessutom att denna skitbok inte ens är den värsta mysrysare jag läst. DET är läskigt (till skillnad från resten av boken). I denna bok är det våpet Dana som är huvdperson. Efter sin brors död blir hon inbjuden av hans änka för att hjälpa till att leta efter broderns gömda besparingar. Som vanligt i denna typ av bok våpar hon mest omkring som en yr höna och blir oförklarligt kär i en kille hon känt i 5 minuter. Trots att hon snart börjar misstänka att änkan och hennes kumpaner mördat brodern stannar hon glatt kvar i huset och hjälper till att leta efter hans besparingar. Logik, någon???? Som om det inte vore nog med ologiskheterna blandas även änkans döda tvillingsyster in i handlingen i form av en vålnad som ingen reagerar nämnvärt över när hon dyker upp. Således är det här en ganska kul historia attg störa sig på, men det är också enda behållningen!

Japp, detta är alltså vad jag roat mig med på sista tiden!!! För att försvara min heder känner jag dock att jag måste påpeka att jag även läst klassikern "Kärlek i kolerans tid" (den första nollpoängaren i år, men mer om det i en kommande recension), liksom några av Stinas månadsböcker. Räcker det för att rädda mitt rykte? Antagligen inte.

//Sofia