Skönhet är ingenting annat än början på det fasansfulla

När natten faller är Michael Cunninghams senaste roman. Den passade så väl in i mitt fåfängliga månadstema att jag trots mitt stadigt växande bokberg var tvungen att låna hem den.

Jag kände honom bara till namnet innan.Visste ni lika lite om honom som jag så kan jag berätta att han är en amerikansk författare född 1952, mest känd för romanen Timmarna som vann Pulitzerpriset 1999. Cunningham visade sig faktiskt vara en riktigt trevlig författarbekantskap.

Det är ju ett par Pulitzerprisvinnare som passerat revy här sedan starten, där vissa varit bättre och andra sämre. Kommer ni ihåg alla? Den första var väl 2008 års vinnare, Oscar Waos korta förunderliga liv, om jag inte minns fel. Alex kanske vet bättre eftersom det var hennes val. Så har vi läst Cormac McCarthys Vägen som vann 2007, Anne Tylers Djupandning som vann 1989 (en bok jag visserligen hoppade över efter Sofias inrådan fast den ingick i mitt eget månadstema) samt The Amazing Adventures of Kavalier and Clay av Michael Chabon, 2001 års vinnare. Och så har ju vissa av oss på eget bevåg läst Harper Lees To Kill a Mockingbird som vann 1961. Men detta var en utvikning, så åter till ämnet.

Huvudpersonen Peter Harris lever ett ytligt sett lyckat liv. Han har ett stabilt äktenskap med hustrun Rebecca sedan nästan tjugo år tillbaka. Vid fyrtiofyra års ålder är han framgångsrik som gallerist på Manhattan. Inte tillräckligt framgångsrik för att betraktas som någon större konkurrent i sammanhanget, för det är han inte tillräckligt cynisk. Han satsar inte på konstnärer för att han tror att de ska slå utan för att han gillar det de gör. Det är inte rätta sättet att arbeta på om man vill bli någon att räkna med i branschen, men det är hans sätt. Denna vägran att rucka på sina principer har gjort att hans karriär i stort sett stagnerat. Det går inte sämre än det gjorde förr visserligen men det går inte bättre heller.Hans måttliga framgångar räcker dock för honom.

Enda smolket i bägaren är den ansrängda relationen till 20-åriga dottern som nyligen avbrutit sina studier för att flytta till Boston och jobba som hotellbartender. Hon är inte lycklig och verkar skylla det på honom. Det gnager i honom, kanske har hon rätt i att han misslyckades som pappa någonstans på vägen. Han intalar sig att det är en fas som kommer att gå över. Visst är det tråkigt att det blivit såhär men han kan leva med det. Han är nöjd med sitt liv.

Han är nöjd, varför skulle han inte vara det? Hans äktenskap kanske inte är vad det en gång var men det är bättre än de flesta andras. Passionen må haa försvunnit, och lusten med den, men kamratskapen finns kvar. Efter åren tillsammans känner de varandra utan och innan, och ett liv utan hustrun känns både skrämmande och omöjlligt. Men ändå, blev inte livet mer än såhär?

Så kommer Missen in i deras liv, Rebeccas yngre bror, en 23-årig slacker som länge varit familjens sorgebarn. Han har nyligen tillfrisknat från ett drogmissbruk och ska komma och bo hos dem till dess att han kommit på fötter igen. Missen är lika vacker som han är vilsen och återseendet blir något av en chock för Peter som stör sig på honom och dras till honom på samma gång. En kyss förändrar allt.

"Jag tror att Missen är kapabel till ungefär vad som helst", har Rebecca sagt, och kanske är han det.

Det jag uppskattar med romanen är att Cunningham verkar ha en blick för människor och situationer, för det absurda i vardagen. Allt för långa och ibland onödigt tillkrånglade meningar störde läsningen en aning till en början men när man vant sig vid berättarstilen glöms det nästan av. Trots att det egentligen inte är någon verkligt originell historia får han den ändå att kännas fräsch och ny. Människorna är dessutom träffsäkert skildrade, ja inte bara de förresten. Han har fått till både dialog och stämning. Alla bitar stämmer helt enkelt, och Cunningham får det att verka enkelt. Karaktärerna blir varken till schabloner eller fantasifoster i hans händer. De känns verkliga, som människor av kött och blod.

Trots att berättartekniken och det stilistiska behärskas till fullo är det något som saknas för att historien ska undgå att kännas bagatellartad. Det är välskrivet och skickligt utfört och vissa stycken är svåra att skaka av sig men som helhet griper det inte riktigt tag. Som läsare känner jag mig märkligt distanserad. Det är bättre än godkänt, och för att vara en bagatell är den onekligen minnesvärd men något toppbetyg kan det inte bli tal om. Jag rekommenderar den ändå för den har något som gör att den stannar i minnet, bagatell eller ej.

Utan att avslöja för mycket kan jag säga att jag gillar hur det slutar, eller hur det skulle kunna sluta. För här lämnar Cunningham läsaren med sista given. Är det slutet eller början på historien?

Stina