Gammalt från 2011

Eftersom mina insatser på bloggen det senaste halvåret varit rätt blygsamma har jag en del gamla recensioner liggande. Tänkte bli av med em idag, vilket känns rätt bra. Ut med det gamla och in med det nya liksom.

Vi börjar med en roman av Alice Hoffman, nämligen Majmåne. Och vad kan man säga? Ännu en typisk Hoffman-roman givetvis. Befolkad av de klassiska mammorna med sina döttrar (och i detta fall faktiskt också en son..), småstaden där magiska saker händer och den där mystiske mannen som huvudpersonen får ett alldeles särskilt band till. Kan Hoffman kanske ta och variera sig lite? Börjar bli lite väl tjatigt i mitt tycke! Dock måste jag till bokens försvar medge att den var perfekt just för stunden, då jag vid lästillfället kände mig hängig och dimmig i huvudet. Läsningen av boken skedde i slutet av november, och som i alla fall Stina vet, så hade nog tröttheten sina skäl ;). I alla fall så var det just då skönt med en bok som man bara kunde slöläsa utan större ansträngning, eftersom allt känns igen och man typ vet vad man får innan man ens öppnat boken. Vissa kanske skulle se det som trist, men vid lästillfället välkomnandes det ändå!

Sedan var det dags att ge sig i kast med Andreas Romans "Mörkrädd", en roman jag längtat efter att läsa länge, och därför självklart hade stora förhoppningar på. Men som så ofta är fallet med sådana böcker blev den något av en besvikelse.

Den börjar bra, med att man får följa David som är sjukligt mörkrädd och gör allt för att slippa sova ensam hemma i lägenheten. Han kan inte bli kvitt känslan av att någon står i ett mörkt hörn av lägenheten och bevakar honom. Något som verkar komma allt närmare.... Efter att ha gått i terapi beslutar han sig för att bli kvitt rädslan en gång för alla. Han ska bo ensam i en stuga i skogen tills han blir botad från sin fobi. Men förutom skräcken för mörkret börjar också märklig saker att hända, som knackningar i väggarna och skuggor i fönstren. Är det bara hans mörkrädsla eller är det verkligen någon som vill in? Tillsammans med katten Trassel blir han bara räddare och räddare.

Roman bygger upp stämningen väldigt bra och är noga med att låta det ta tid. Sakta, sakta låter han allt läskigare saker börja händå och just sådant som kan vara både inbillning och på riktigt. Tyvärr håller det inte hela vägen, och det blir aningen för svamligt mot slutet - vilket tar död på vad som nog kunde ha vfarit riktigt läskigt. Bra i alla fall med ett slut som låter läsarenj själv fundera på vad som hänt, istället för att man får det skrivet på näsan.