Bokduell 4

Börja leva är månadsboken för mars månad, då Nadine Gordimer har duell mot J M Coetze.

Jag blev sugen på att läsa boken då jag tyckte att temat verkade så intressant. Huvudperson i boken är Paul som drabbats av cancer och på grund av detta måste genomgå en behandling som för en tid kommer att göra honom radioaktiv och därmed en fara för sin omgivning. För att skydda sin fru, och framförallt sin lille son från detta, bestäms det att han tiden efter behandlingen ska tillbringa i föräldrahemmet. Jag tyckte just temat med hans isolering och det att han inte kan vara i närhet av någon kändes verkligt intressant och jag var säker på att en historia som denna i händerna på Gordimer skulle kunna vara en riktig liten pärla.

Och visst är det en intressant historia, men till min besvikelse handlar endast den första delen av boken om just detta, för att sedan följa hans föräldrars tillvaro och hur hans sjukdom, både indirekt och direkt, ska komma att påverkas hans föräldrars liv. Jag tycker att det hade varit intressantare om boken fokuserat mer på sjukdomsfasen, isoleringen och hur det påverkar en människa. Då hade historien nog gett mig mer. Som det är nu griper det inte riktigt tag. Det är ju en historia om liv och död och man borde bli berörd av det som händer Paul och hans familjer, men det är för kallt berättat på något sätt.

Det mest gripande stycken i boken handlar dock om just detta med isoleringen och sjukdomen. Det är när Paul efter behandlingen får besök av sonen och frun, men utan att de kan få komma nära – och hur den lille sonen blir hysterisk när han inte får komma fram till sin pappa. Och hur han panikslaget griper tag i gallren som skiljer dem åt och skriker efter sin pappa. Till slut blir man tvungen att bända bort hans små händer och föra honom därifrån. Efter det bestämmer man att det är bäst att hålla honom borta från pappan hela den långa tid han kommer att vara borta. Det var en scen som grep tag, men tyvärr gjorde inte resten av historien det lika mycket.

I början hade jag även invändningar mot språket som kändes tillkrånglat, men efter en tids läsning är det inget man tänker på.

Nästa bok är I hjärtat av landet av J.M Coetzee. Inledningsvis älskade jag ”I hjärtat av landet”, som inleds riktigt, riktigt starkt med en beskrivning av hur den unga kvinnliga huvudpersonens far kommer hem med sin nya fru.

”Idag kom min far hem med sin nya fru. Dammiga efter den långa färden kom de kloppeti-klopp över slätten i en jaktschäs dragen av en häst med strutsplym vajande i pannan. Eller också drogs de kanske av två plymprydda åsnor, det är också möjligt. Min far hade sin svarta frack och skorstenshatten, hans brud en bredbrättad solhatt och en vit känning som smet åt om midjan och halsen. Några fler detaljer kan jag inte uppge utan att brodera ut berättelsen, för jag bevittnade det inte. Jag var på mitt rum i eftermiddagens smaragdgröna halvmörker innanför fönsterluckorna och läste en bok, eller låg mer sannolikt utsträckt över sängen med en fuktig handduk över ögonen och brottades med en migränattack. Jag är hon som alltid är på sitt rum och läser eller skriver eller brottas med migränattacker. Kolonierna är fulla av sådana flickor, men inga går till sådana ytterligheter som jag, tror jag. Min far är han som vankar fram och åter, fram och åter över golvbrädorna med sina nya svarta stövlar. Och sedan, som den tredje personen, har vi den nya frun, som ligger och drar sig länge på morgnarna. Dessa är motaktörerna”.

Boken är inte indelad i kapitel, utan i numrerade stycken, totalt 266 stycken där vi så småningom börjar förstå att vi som läsare kanske ska ta huvudpersonens diverse redogörelser med en nypa salt, för det ska visa sig att visa saker händer i verkligheten, medan andra endast tar plats i hennes fantasi.

Boken utspelar sig i en avlägsen farm i Sydafrika, där familjen lever ensam och isolerad tillsammans med sina tjänare, en isolering som allt mer börjar få grepp om vår huvudperson. Innebörden galen av ensamhet börjar så sakta få en innebörd. Och som sagt var det här en historia som inleddes så briljant att jag fullkomligt älskade den, men i takt med att vår huvudperson, ehh hur ska jag säga det, sakta förfaller, så känner jag att denna inledningsvisa briljans inte riktigt håller fullt ut. Men ändå, det här är riktigt riktigt bra och Coetzee vinner på knock-out redan i första ronden!

// Sofia

Månadens Bibliotekarie, Mars.

För lite mer än en månad sedan var det Valentin-dagen. En dag som från början förmodligen var till för att med enkla gester hylla kärleken. Nu för tiden känns den mest urvattnad. Tro det eller ej, jag gillar Valentin-dagen, vi lever i en allt kallare och hårdare värld och då är det bra med åtminstone en dag om året som påminner oss om att vara snälla. Det jag inte gillar är den ekonomiska ångest som dagen allt mer förknippas med, att den enkla spontaniteten får stå tillbaka till förmån för ett påtvingat monetärt uppvisande av kärlek. 

Just eftersom Valentin-dagen inföll förra månaden kunde en ju tycka att månadens bibliotekarie passat bättre då. Men jag ska ju alltid vara motvalls finurlig av mig. Så i Hipster-hetens namn ger jag er: 

Casanova!

(Bild från Wikipedia).

Enligt Wikipedia föddes Giacomo Girolamo Casanova 2:a April 1725 i Venedig. Casanova är mest känd för sina sexuella äventyr och verkar ha varit en riktig playboy på sin tid, enligt hans memoarer i alla fall. Hela tolv band gick åt till att berätta hans historia. En snabb sökning visar dock att det finns föga bevis på hur karln faktiskt levde, och att bara tro på hans självbiografi känns dumt. Han skulle inte varit varken den första eller sista som förskönat sina memoarer. 

Casanova lyckades i alla fall hålla sig kvar i händelsernas centrum i Europa ända till 1785 då han på ålderns höst flyttade till Böhmen. Där han till sin död arbetade som bibliotekarie åt greve Waldstein. 

Röd självbiografi av Anne Carson

Röd Självbiografi är ingen roman, inte i vanlig bemärkelse i alla fall, och som undertitel har den faktiskt en versroman. Man kan säga att den är en modern variant av antikens grekiska versdramer, och den historia författarinnan har tagit till sig är den om det röda monstret Geryn, som dräps av Herklas som ett av hans stordåd.

Men den Herakles och den Geryn vi får möta här är inte antikens, utan en modern variant av de två. Jag skulle vanvördigt vilja klassificera det som en högre form av den så kallade fan fiction-genren, då dessa två i Carsons handling är ett älskande par, där det röda monstret Geryn blir hänsynslöst utnyttjad av Herakles.

Jag gillar idén me romanen och den är verkligen originell, men jag köper det inte fullt ut. Bitvis är den briljant, men bitvis känns det som att det är för lätt att tappa fokus i berättelsen. Hur som helst är det här inte en roman att sluka i ett nafs utan snarare något som ska avnjutas i små portioner. Då tror jag att den görs sig bäst och får det fokus den förtjänar och måste ha för att man ska få ut mest av den.

Har ni lust efter denna att läsa fler lite vanvördiga varianter av odödliga klassiker har Margareth Atwood tagit sig an Odysseus, fast sett ur Penelopes perspektiv, Penelopiaden heter den.

// Sofia

Ett lång farväl av Raymond Chandler

Ett långt farväl är så mycket som kioskdeckare de Luxe. Jag visste faktiskt inte att sådan litteratur kunde bli så pass hyllad som denna faktiskt blivit. Jag har ju en viss faiblesse för just kioskdeckare som genre, och efter en något trög inledning visade sig romanen bli en riktigt trevlig bekantskap med alla sådan ingredinser som en riktigt bra kioskdeckare ska ha; vackra kvinnor, sprit i mängder och en huvudkaraktär på dekis. Dessutom ger jag ett plus för romanens kiosk-deckarspråk; där sprit benämns såsom våtvaror, en deckare som en Snokis och en kvinna som en kissemiss. Världen skulle bli ett så mycket roligare ställe om vi alla pratade, om än kanske inte betedde oss, som i en kioskdeckare.

Dessutom är Chandler vänlig nog att förklara skillnaderna för oss mellan en blondin och en blondin;

"Det finns blondiner och blondiner och ordet är nästan ett skämt nu för tiden. Alla blondiner har sina små poänger, utom kanske de metallblanka blondinerna som är blonda som en zulunegress under blekningen och har ett sinnelag mjukt som en trottoar. Vi har den lilla näpna blondinen som piper och kvittrar och den stora majestätiska blondinen som blänger en rakt i nian med isblå blick. Så har vi blondinen som ger en den där dröjande blicken nedifrån och upp och som luktar gott och glittrar och hänger på ens arm och alltid är mycket, mycket trött när man följer henne hem. Hon gör sin hjälplösa gest och har sin satans huvudvärk och själv har man god lust att slå henne på käften, fast å andra sidan är man kanske glad för att man kom underfund med huvudvärken innan man hann ösa ut för mycket tid och pengar och hopp på henne. Så har vi den mjuka och villiga och pimplande blondinen." osv. osv.

Huvudvärksblondin?

Jag måste dock göra vissa invändningar mot den stundvis halvtaskiga översättningen. Ska denna mening egentligen översättas så här liksom?!: Vi åkte till en drive-in där dom gjorde såna hamburgare som inte smakar som någonting hundar vägrar äta”.

Dessutom är intrigen stundvis allt för invecklad och aningen otrolig, men annars en underhållande pärla till deckare jag ändå kan rekommendera. Bäst avnjuts den mörka, dimmiga kvällar med boken i ena handen och ett glas billig rye i den andra.

// Sofia

Toppar och dalar

Det finns så många toppar, man blir aldrig, aldrig nöjd av Anna Ehn är en lågmäld, fint skildrad historia om att försöka passa in och bli accepterad, och hur mycket av sig själv man är beredd att offra för att uppnå det.

Det är ingen spektakulär läsning. Det är en enkel historia vi hört många gånger förut. I det här fallet är det Sara som är på konfirmationsläger tillsammans med bästisen Madde. Det som är tänkt att bli ett äventyr och minne för livet blir bara fel. Madde träffar en kille och Sara träffar Lina och Caroline.

Lina är sådan Sara själv önskar att hon vore, stolt och säker på sig själv. ”Som om hon visste att hon var bäst” tänker Sara. Tillsammans med Lina blir också hon någon annan än hemma, en bättre version av sig själv. De är Kristen och Jennifer. Samtidigt är hon rädd för att fasaden ska spricka. Hon är inte den som hon försöker vara för Lina. Hon är en tönt. Och hennes beundran för Lina till trots tycker hon inte alltid att Linas beteende är det rätta. Hon är till exempel inte särskilt schysst mot Madde.

Men det är värt det. Det är klart att det är. Att vara inkluderad, att vara någon. Det är inget man bara ger upp. Hon dras in i ett fult spel där insatserna blir allt högre, och där hon blir tvungen att välja. Ska hon spela spelet till slut eller ska hon stå ensam utanför.

Det är värt det. Tills det inte är det.

Stina

Mysrysare: På kryss med döden av Mary Roberts Rinehart

Det här var ett rikitgt lågvattenmärke inom genren mysrysare, och det vill inte säga lite, Helt ärligt kan jag faktiskt inte ens förstå hur den kunde utges inom genren, då det här varken är särskilt läskigt eller ens innehåller ett gnutta romantik – och det är ju som vi alla vet två viktiga ingredienser i en mysrysare! Jag är dessutom förvånad över att det är en kvinnlig författare som står bakom röran då det snarare känns som en manlig ditos tafflande försök till något som ska likna en mysrysare. Det hela utspelar sig på en lyxkryssare där konvalecenten, tillika nyutexaminerad läkare, tar plats som allt-i-allo.  Efter några dagar börjar passagerarna trilla av pinn till höger och vänster och det står klart att de har en kallblodig mördare ombord. Särskilt spännande blir det dock inte och upplösningen är bara skrattretande. Läs inte det här tjejer!

// Sofia 

Kvinnor som älskar av D.H Lawrence

Kvinnor som älskar är en tjock roman på över 500 sidor. I fokus står de två systrarna Gudrun och Ursula (25 och 26 år gamla) , som båda två, på sina olika sätt vägrar att tvingas in i det konventionella äktenskapet. I alla fall till en början, för snart träffar de båda två varsin man som de blir passionerat förälskade i. Något jag tycker känns lite tråkigt då romanen börjar så lovande med systrarnas konversation kring om de verkligen vill bli gifta och nödvändigheten av detta, samt till sist avslutas med hur stark frestelsen är kring att INTE gifta sig. Uppfriskande i en roman skriven på 1920-talet.

Tyvärr är mansporträtten, liksom i den förra jag läste av författaren, lite sorglig, med män som känner sig tvingade att trycka ner de mer starka kvinnorna som vågar ge uttryck för en egen röst. Det är stackars män som klagar över att kvinnorna vill sluka dem till hull och hår och kropp och själ och män som verkar så fruktansvärt rädda för kärleken att de hellre går under än ger efter för den. Jag spyr lite på dessa män och tycker det hela varit betydligt mer uppfriskande om systrarna, som i början av boken inte alls verkade vilja in i ett konventionellt förhållande, hade vänt hela manligheten ryggen. En manlighet som bland annat talar om hur obeskrivligt motbjudande en särskild kvinnotyps doft blir med tiden. Nu kommer jag inte ihåg vilken kvinnotyp det var, men jag skulle satsa på att det just är en sådan sund kvinnotyp som vägrar att inse mannens ”högre” roll.

Och jag förstår verkligen Gudrun, som i ett stycke påpekar hur underbart det skulle vara att vara man, med frihet, oberoende och rörlighet. Som det är nu kan hon inte ens ge sig ut och simma utan att det skulle bli en förfärlig uppståndelse.

Kvinnor som älskar gör mig alltså mest av allt irriterad och trött på mansgrisiga män.

//Sofia