Sådana människor är de enda människorna här: Kanoniskt joller på Pädd Onk

Spontanfyndade ett gäng böcker under mitt senaste besök på bibblan i juli månad. Skulle egentligen ha lånat juli månads månadsbok, men naturligtvis var den utlånad. Istället kom jag därfifrån med 4 faktiskt riktigt läsvärda böcker; Sara Lidmans "Bära mistel", "Den store Gatsby" av Scott F Fizgerald, "Eftergiften" Av Francoise Sagan samt en novellsamling vars ena novell fått namnge detta inlägg, nämligen novellsamlingen "Främmande fåglar" av Lorraine Moore, en författare jag aldrig tidigare hört talas om. Samtliga kommer självklart att recenseras, men vi börjar med den sistnämnda.

"Främmande fåglar" består av en samling noveller som alla på olika sätt handlar om sorg, förlust och att leva ett liv som kanske inte blivit som man tänkt sig. Dock har de alla ändå en glimt av hopp i sig och det är nog det som gör att jag tycker om novellsamlingen så mycket, befolkad som den är av en riktigt originell samling människor. Det var baksidestexten som fick mig att låna boken då den utlovade en novell som handlar om hur man tacklar sorgen efter sin döda katt. Som ni vet var det ju inte jättelängesedan min lilla flicka Iris lämnade oss......

Men denna novells tema till trots, men titeln "Bert är död" (vem döper för övrigt en katt till Bert, det är både passande och opassande på en och samma gång), så var det en annan novell som blev den stora behållningen i samlingen. Ja just precis novellen med den långa titeln;

Sådana människor är de enda människorna här; Kanoniskt joller på Pädd Onk

Innan jag började läsa novellen förväntade jag mig nästan att den skulle ha drag av science fiction. Av titeln att döma hade jag fått för mig att den kanske skulle utspela sig på den fjärran planeten Pädd Onk. Och visst är Pädd Onk, tack och lov, fjärran för de allra flesta av oss om och inte huvudrollsinnehaverskan och hennes lilla pojke i novellen. Pädd onk är nämligen förkortningen för pedriatisk onkologi, ett ställe där mamman, hennes lilla bebis och andra familjer i samma situation kommer att spendera sin tid. Onkologi är läran om tumörsjukdomar och på detta ställe ska cancern botas. Nu läste jag novellen när min egen lilla son bara var dryga månaden så visst var det så att novellen verkligen grep tag särskilt starkt just på grund av detta. Men aldrig tidigare har jag läst en så stark skildring om sjukdom och hur man handskas med det, och samtidigt en novell som vågade vara torrt ironisk mitt i allt det hemska. Men en mamma som får för sig att det kanske inte alls är hennes barn som har cancer, för visst måste den sjuka njuren som visas upp av röntgenmaskinen vara hennes. Hon stod ju alldelse intill sitt barn och bebisar får ju helt enkelt inte cancer.

Men framförallt är detta självklart en riktigt hemsk novell. Ta bara de inledande raderna.

En början, ett slut: varken det ena eller det andra tycks finnas. Hela historien är som ett moln som bara lägger sig och inuti är det fullt av regn överallt. Ett anslag: Mamman hittar en blodklump i Barnets blöja. Vad handlar detta om? Vem lägger den där?

Eller hjärtskärnade stycken som dessa.

På Röntgen står Barnet oroligt på bordet, naken mot Mamman när hon håller fast honom och röntgenologens kalla skanner förs över Barnets rygg. Barnet gnyr och tittar upp på Mamman. Vi sticker härifrån, vädjar hans ögon. Lyft upp mig!

Han är omtöcknad, ligger fortfarande med morfindropp, men kan ändå se henne när hon krånglar sig förbi alla vinylrör för att böja sig ner och hålla om honom och när hon gör det börjar han gråta, men han gråter tyst utan rörelser eller ljud. Hon har aldrig sett en liten baby gråta uan rörelser eller ljud. Det är en gammal människas gråt; tigande, odiskutabel, tillinbtetgjord. I en så liten, liten kropp är det skrämmande och onaturligt.

Barnet ser vädjande på henne, med armarna utfläkta i kapitulation. Vart då? Vart kan man ta vägen? Ta mig med! Ta mig med!

Även om ni har mycket att läsa, och inte orkar med en hel novellsamling, borde ni se till att läsa den här novellen!

//Sofia