Ännu mer Doktor Glas.

Elitist, Fegis, mördare är några av de inte så smickrande epitet en kan ge Tyko Glas, men bloggare?
Jovisst, sedan några år tillbaka finns den gode doktorns dagbok på nätet.
Perfekt om en bara vill ha ett litet stycke underhållande människoförakt till lunchen men inte har romanen med sig.

http://doktorglas.litteraturvetare.se/

Några sedan länge uppskjutna ord om Doktor Glas.

Jag gjorde ju misstaget att börja med Bengt Ohlssons sömnpiller Gregorius, Ohlsson må vara en bra författare men särskilt rolig är han inte.
Då är Söderberg mycket mer underhållande, särskilt hans skapelse Doktor Glas, inte sedan jag läste Papa Goriot har jag stött på en författare som avskyr sin skapelse mer och gör det med sådan bravu.
En karaktär som är hänsynslös mot allt och alla men innerst inne en patetisk varlese som alltid bär med sig cyanidpiller, är det svårt att tro att boken gavs ut redan 1905, måste ha varit en modig förläggare. Som Sofia konstaterade tidigare, den innehåller allt och är mycket roande läsning, särskilt skönt är det att slippa moralföreläsningarna som förmodligen dykt upp om det varit någon annan författare än Söderberg. Det är inte underligt att Doktor Glas blivit en klassiker, förutom att den på ytan är lättläst och med teman som går att relatera till än idag är den också full av onliners.
Vad mer kan en önska? Möjligen Den sköna Helgas bild av det hela, då hon var katalysatorn som satte allt i rullning. Vad känner en kvinna som i alla fall måste misstänka att någon mördat för hennes skull?

Jag har inte hunnit läsa Mordets praktik, men av Stinas fina recenssion att döma bör det göras snarast.

Aldrig nöjd

Girighet, avaritia, måste vara en av de minst attraktiva dödssynderna. Straffet i helvetet är att kokas i olja. Men är det så fel egentligen? Att vilja ha mer? Det tycker inte månadens hjältinnor (och kanske inte jag själv heller). Girighetens baksida är att man riskerar att gå genom livet otillfredsställd (och antagligen illa omtyckt). Man blir aldrig nöjd. Det är denna aspekt av girighet jag valt att koncentrera månadens tema kring; att vilja ha det man inte har.

I Kärleken i Julia Anderssons liv får vi stifta bekantskap med Julia. Hon är en framgångsrik textilkonstnär och lever sedan elva år tillsammans med Rune i ett förhållande som omvärlden ser på med intresse och avund. Hon har ett stort hus på landet, två taxar, en ateljé på landet och en i stan, en liten bil, jobb för nästan ett år framåt. Hon har egentligen allt. I alla fall allt hon någonsin drömt om. Numera drömmer hon om att bo billös, mitt i city, i en etta i ett hyreshus. Utan man och utan hundar. Med andra ord drömmer hon om det hon inte har. Lite extra drömmer hon om Hubert Meyer, en karismatisk och inflytelserik man hon mött av en slump.

För att inte göra er besvikna måste jag så klart ta med en aktuell ungdomsbok också, med en ovanligt passande titel: Det finns så många toppar man blir aldrig aldrig nöjd. Den handlar om träningsintresserade Sara som åker på konfirmationsläger med bästisen Madde. Där träffar hon populära självsäkra teatertjejen Lina som är sådan Sara skulle vilja vara själv. De börjar umgås men vänskapen med Lina har sitt pris. Lina föraktar allt som har med sport att göra och Sara måste smyga med sin träning som hon inte är beredd att ge upp, för att bli accepterad. Det är bara den första i raden av uppoffringar. Snart höjs insatserna i ett grymt spel som ännu bara har tagit sin början.

Månadens bok: Kärleken i Julia Anderssons liv – Åsa Moberg, 2011.

Det finns så många toppar man blir aldrig aldrig nöjd – Anna Ehn, 2012.

 

Stina

Bästa Jonas

Nu är det visserligen snart en månad sedan DN publicerade Jonas Hassen Khemiris öppna brev till Beatrice Ask. Men jag slås fortfarande av hur jäkla bra det är. Vilken otrolig textförfattare Jonas är och hur angeläget han skriver. Hur angeläget ämnet är, för REVA, ett av ämnena han skriver om skrämmer skiten ur mig och jag bor inte ens i Stockholm. Men jag känner igen mig i en del av det han skriver.

Har ni inte läst texten rekomenderar jag er att göra det. Och eftersom jag är osäker på copyright lagen kommer här en ful länk till dn.se:

http://www.dn.se/kultur-noje/basta-beatrice-ask

Månadens bibliotekarie.

När jag ändå, för en gångs skull, är aktiv, och detta blir mitt 100:e inlägg, kan jag lika gärna presentara månadens bibliotekarie. Denna månad går äran till en av mina personliga favorit bibliotekarier:

BUFKIN!

 

Som synes är Bufkin en flygande apa. Från början kommer han från OZ, men när Fable-världen invaderades  för tusentals år sedan flydde han till New York och jobbar nu som assistent och bibliotekarie I stadshuset, där han också har sin bostad. En gång lyckades han till och med döpa om Fabletown till Bufkintown! Visserligen varade namnbytet bara tills alla andra fick reda på det, men Bufkin är smartare än han ser ut, han har bara lite otur med sina planer. De andra invånarna i Fabletown, när de lägger märke till honom, beskriver Bufkin som sällskaplig och hårt arbetande.
Fabletown är skapad av Bill Willingham, som även ligger bakom spinoff serien Jack Of Fables.

Månadens dikt: Tranströmer!

Egentligen hade jag tänkt att följande dikt skulle vara månadens dikt i Februari, men ni vet hur lätt det är att skjuta upp inlägg. Dikten heter En simmande mörk gestalt och är hämtad ur Den halvfärdiga himlen från 1962. Jag hittade den i min pocketupplaga med samlade Tranströmer dikter 1954 - 1996. Om sanningen ska fram har jag, trots Stinas tappra försök, aldrig läst Tranströmmer. Däremot har jag uppmuntrat andra att läsa honom, samt gett bort diktsamlingar i present till folk. Vete tusan varför jag drog på det, men jag är positivt överraskad. Jag som inte brukar gilla poesi på svenska fann mig ändå dragen till bildspråket och enkelheten i dikten. Den är som ett fragment av en historia, och jag vill veta mer.

Om en för­his­to­risk mål­ning

på en klippa i Sahara:

en sim­mande mörk gestalt

i en gam­mal flod som är ung.

Utan vapen och stra­tegi,

var­ken i vila eller språng

och skild från sin egen skugga:

den gli­der på ström­mens botten.

Hen slogs för at göra sig fri

ur en slum­rande grön bild,

för att äntli­gen nå till stran­den

och bli ett med sin egen skugga.

Batman: The Dark Knight Rises.

Precis som det finns böcker som en 'måste' läsa, så kallade klassiker. Så finns det serier som måste plöjas igenom för att andra läsare ska kalla en för seriekännare. Eller i extrema fall ens få göra sin röst hörd i diskussioner. En av de klassiska hjältarna som måste tacklas är Stålmannen, en annan är Batman. Båda utgivna på förlaget D.C comics. Ett förlag som tycker tar sig själv och sin mytvärld på för stort allvar, men det är som sagt var min personliga åsikt. Jag ids inte gräva ner mig djupare i den uråldriga fejden D.C Vs Marvel. De har båda sina goda sidor. Marvel är bra på team-ups, D.C är bra på muskulösa män och patriotism.
Men åter till en av anledningarna till att läsa serier; hjältarna. I det här fallet, Batman. För några månader sedan valde jag att tackla Batman: The Dark Knight Rises Av tre anledningar.
1. Jag avskyr Stålmannen och i princip allt som har med lantisen att göra.
2. Christoper Nolans film med samma namn (dock ej samma handling).
3. Lika mycket som jag avskyr Stålis, med samma intensitet älskar jag Gotham City.

Batman: TDKR är en av grundpelarna i Batman mytoset, och hamnar alltid högt upp på folks 'att-läsa listor'. Och i likhet med lejonparten av klassiker får den alltid höga betyg. Tyvärr måste jag av flera skäl göra hyllningskören besviken. Ett av de skälen är sagans författare: Frank Miller, mest känd för Sin City. Då jag inte varit intresserad av hans utgivning kan jag inte uttala mig om början av hans karriär men ju längre tiden lider är originalitet och nytänkande två saker Frank Miller inte kan anklagas för. Vilket också kan vara befriande, både förläggare och läsare vet vad de får.

En konstant författare, när du läser ett verk av Frank Miller vet du vad du får, en Noir-värld befolkad av bittra män med grovhuggna hakor. En männens värld där kvinnorna degraderas till horor eller bordellmammor.

Tema för Mars: Hat, på riktigt.

Då var det äntligen dags  för månadens tema. Väldigt försenat, men det är ett tema som genomgått många förändringar. Från början hade jag tänkt att det skulle handla om katter och att vi skulle läsa Pelle Svanslös, det är ju ändå Marsmånad.

Men idag är det åttonde mars, internationella kvinnodagen, och jag och några vänner har precis varit på Systerskapsfestivalen. Vilket fick mig att tänka; vore det inte mer passande om temat återspeglade en aspekt på hur det är att vara kvinna?
Därför blir månadens bok Hatet - en bok om Antifeminism av Maria Sveland.
Boken tar avstamp i ett hotbrev hon fick från Breiviks fanclub och behandlar näthat som drabbar feminister, eller rättare sagt de flesta kvinnor som vågar uttala sig om något alla på nätet. Varför uppstår näthatet nu och vad får det för konskvenser?
Hatet är en rykande färsk bok och kan vara svår att få tag på. Å andra sidan, när har våra temaböcker gått att få tag på direkt?

Så, för att det är en av mina favoritböcker och för att jag tycker att alla, oavsett könsidentitet, bode läsa den om de inte redan gjort det: Flickan och skulden av Katarina Wennerstam.
Flickan och skulden är en repotagebok om det sexuella våldet. Wennerstam blandar pressklipp med utdrag ur polisrapporter och rättegångshandlingar och det är skrämmande läsning. Skrämmande men viktig.

När jag var inne på bokus.se för att ninja bilder på månadsböckerna, snubblade jag på Katrine Kielos bok Våldtäkt & romantik. Enligt beskrivningen liknar den Wennerstams bok, så jag slänger med den också.

Vilket innebär att månadens tema innehåller en bok om näthat riktat mot kvinnor och två böcker om våldtäkt och sexualiserat våld... Nästa tema jag ansvarar för får väl handla om sockervadd och moln för att kompensera det här mörkret, men interessant läsning väntas. Hoppas jag .

                                                                           Hatet:

Flickan och Skulden:

 

Våldtäkt och Romantik:

Enigma av Robert Harris

En teknisk thriller om Storbrittanniens kodknäckare under andra världskriget och deras försök att forcera Enigmakryptot, tredje riktes oknäckbara kodsystem. Romanen bygger delvis på autentiska dokument och verkliga händelser.

En roman som jag spontanfyndade på katthemmet i spetmber förra åre då jag tyckte den lät spännande.
Den visade sig dock bli alldeles för tekniskt för mig och just allt det tekniska och alla kodknäckardetaljer drar ned tempot minst sagt. Jag kan tänka mig att man har mer utbyte av denna roman om man är mer intresserad av andra världskriget än vad jag är. Det känns lite som en typisk pappa-bok om jag säger så.

// Sofia

Årskrönika 2012

Här kommer en lätt försenad årsredogörelse. Man kan nog säga att 2012 var ett ganska ljummet bokår. Där fanns en del ljusglimtar förstås men inte särskilt många. Av de som fanns kan flera (som vanligt) återfinnas i Sofias månadsteman. Kattöga och Huliganerna kommer står ut om man jämför med resten. Lite kul att de tematiskt påminner något om varandra. Jag tänker då på tiden och vad den gör med oss och våra minnen. Det som var liv och död igår är bortglömt idag.

Bläddrade igenom några tidningar som blivit liggande för några dagar sedan och hittade av en slump en krönika av Malin Persson Giolito där hon öser beröm just över Atwoods Kattöga. Krönikan handlar om dåliga böcker och att det inte finns några böcker man som är värda att läsa om man inte får ut något av det. Det är ett råd jag önskar att jag kunde följa. Jag har svårt för att sluta läsa en bok när jag väl börjat i den, sedan må den vara hur trist som helst. Vi har väl alla haft någon sådant exemplar som blivit liggande som ett dåligt samvete på nattuksbodet. Ni känner ju till min kamp med Allt. Den ligger där. Den har legat där i närmare tre år nu. Jag förutspådde den 28 oktober 2010 att en recension kunde dröja till år 2015 eftersom den är så fruktansvärt tråkig och jag hade ju inte helt fel. Kontentan av krönikan är i varje fall att det inte finns en bok i världshistorien som man "måste" läsa. Ja, förutom Kattöga. då "För den måste ni faktiskt läsa." Kan bara hålla med där, den är för bra för att missa.

Det var för övrigt inte bara jag som gillade Egan 2012. Romanen belönades med pulitzerpriset 2011 och var sjukt hypad. Helt välförjänt om ni frågar mig. Jag måste bara få påminna er om att det var här på triangeln ni hörde om Egan först (såvitt jag vet i varje fall). Hennes Slutna rum ingick nämligen i mitt skräcktema under februari 2011, en bok jag för övrigt pinsamt nog inte recenserat själv ännu. Jag tyckte att det verkade vara en lovande författare då men det saknades något. Berättelsen var bra men hon nådde inte ända fram på något sätt. Nu är hon där.

Toppen

1.      Kattöga av Margaret Atwood (Sofias val).

2.      Huliganerna kommer av Jennifer Egan.

3.      Döden i Venedig av Thomas Mann.

4.      Maken av Gun-Britt Sundström.

5.      När natten faller av Michael Cunningham.

6.      Kall feber av Jerker Virdborg (Sofias val).

7.      På stranden av Nevil Shute (Sofias val).

8.      Väggen av Marlen Haushofer (Sofias val).

9.      Salome av Mara Lee (Mitt val).

10.  Kärlekens geografi av Nina Bouraoui (Mitt val).

 

Böcker jag läst sedan tidigare: Dirty weekend.

Mitt val: 2, samt 4 som inte ingått i något månadstema.

Sofias val: 4.

Alex val: 0.

Så till årets sämsta då, till de som inte riktigt höll måttet. Det var faktiskt sjukt svårt att skrapa ihop tio stycken som verkligen sög. Ettan är förstås given, och vad gäller plats nummer två är väl ingen förvånad där heller. Nummer 3 till 5 förtjänar också de sin plats på listan. De som kommer senare på listan suger inte men de är inte det roligaste jag läst heller. Ingen direkt undvik-varning utfärdas men jag kan inte påstå att ni missar något om ni hoppar över.

Botten

1.      Filosofin i sängkammaren av Marquis de Sade (Alex val).

2.      Allt av Martina Lowden.

3.      Bergdorfblondiner av Plum Sykes.

4.      Smittad av Johanna Strömqvist.

5.      Svärmaren av Anna Bovaller.

6.      Naturen av Caroline Ringskog Ferrada-Noli (Mitt val).

7.      Känner vi varann? av Karen Shepard.

8.      Motsatsen till kärlek av Julie Buxbaum.

9.      Mercurium av Ann Rosman.

10.  Den sista myten av Sigge Eklund.

 

Mitt val: 1, samt 8 som inte ingått i något månadstema.

Sofias val: 0.

Alex val: 1.

Stina