Gör om, gör rätt?

Nu när månadens dataproblem äntligen är åtgärdat är det dags för det sedvanligt försenade temat, skrivet på lokalens dator för att undgå vidare dataproblem.

Månadens tema är ett jag funderat över en tid men jag har haft svårt att definiera exakt vad det handlar om. Låt mig förklara, om fem dagar flyttar jag tillbaka till Sandviken, inte för gott, men för 2,5 månader. Vi vet alla tre vad jag tycker om den staden så jag ska inte gå in på det närmare. I år tänkte jag i alla fall satsa på en förändring, en annan syn på stan. en mer positiv syn på livet där. Vilket slutligen leder oss till månadens tema.
Gör om, gör rätt! Är ett välkänt uttryck, jag valde att byta ut utropstecknet mot ett frågetecken, för frågan vi ska ställa oss är om vissa saker blir bättre. En dålig bok, exempelvis. Därför tänkte jag att vi ska ta två böcker från triangelns historia, vi har ju hållit igång i några år så urvalet borde inte vara så svårt. det ska vara böcker vi gett dåliga recensioner. Det behöver inte vara månadsböcker men de måste varit nämnda i triangeln. Har vårt synsätt till boken förändrats vid en omläsning eller är boken ohjälpligt usel?

Själv tänkte jag välja två böcker, De var vi som var Mulvaneys av Joyce Carol Oates och The Great gatsby av F.Scott Fitzgerald.
Det var vi som var Mulvaneys var en av boktriangelns första böcker och min korta recension var inte nådig. Jag minns att jag bland annat störde mig på att ingen verkade ta ansvar för sina handlingar . Kanske faller den mig i smaken om jag läser den på engelska?
The Great Gatsby ligger högt upp på listan över de sämsta böcker jag någonsin läst. Läsningen skedde under en resa till Indien för några år sedan men jag blir fortfarande irriterad över hur en så usel, intetsägande bok kan kallas för en klassiker, filmen var inte mycket bättre den.  Kanske det krävs lite analyserande för att förstå dess storhet?

Så vad tror ni om månadens tema? Vilka böcker ger ni en andra chans?

God Läsning!

Varghunden, eller så många känslor på samma gång.

Eftersom rapporten-som-åt-min-fritid är inskickad och det är 14 dagar kvar till flytten till hembygden, känns det som jag är i den liminala fasen. Med inget annat att göra ägnade jag hela dagen åt att läsa. Och i den stress vi lever i, visst är det skönt med de ögonblicken då en bara kan ägna sig åt en bok?

Boken jag ägnade min måndag åt var Varghunden av Jack London. Nu måste jag dock skämmas lite eftersom jag har väntat så länge med att uppleva den, kapitlena började trots allt publiceras 1906, så jag har haft några år på mig. Anledningen till att jag skriver uppleva för det var precis det jag gjorde. Visst, jag var inte i Yukon och var tvungen att kämpa för mitt liv, men historien är så välskriven, så gripande att hela känsloregistret sätts i arbete. Det är utan tveckan en grym historia med karaktärer som vi idag skulle kalla för avskum och djurplågare och med en huvudkaraktär som är allt annat än sympatisk. Men det är just det som är grejen med berättelsen, det är en berättelse på naturens vilkor, den försöker inte försöka verkligheten. Den är skoningslös. Den har ihjäl en om en inte är stark eller anpassningsbar nog, utan en eftertanke för det är livets gång i den hårda skolan. Och ingen får känna av det mer än huvudkaraktären, eller rättare sagt huvudvargen, Vitkäft. Jack London är skoningslös mot sin skapelse som utsätts för allt grovare misshandel ju längre boken går. Från en hyfsat lycklig barndom till ett indianläger där han lär sig att se människan som en gud, till ett ännu värre öde som kamphund under tortyrlika former.

Det är en mörk berättelse men ibland glimtar humorn till, särskilt i bokens första del som tar sin början innan Vitkäfts födelse. Prologen, som är tragisk nog den också handlar Bill och Henry som fått i uppdrag att mitt i vintern föra ett lik till dess slutdestination. Tonen mellan de två männen är kamratlig men hård, det blir inte mycket sagt när kylan ligger på -45. Färden är ett helvete och de jagas av utsvultna vargar och chansen för överlevnad kryper i samma takt som hundarna i spannet faller offer för vargflocken. 

Men jag nämnde ju humor? Jo, männen konstaterar bland annat att olag i magen leder till uselt humör. Men det kanske mest är igenkännings humor? Att dålig mage och uselt humör hör ihop är något min släkt tar på största allvar.  

Som ni nog räknat ut påverkade Varhunden mig otroligt mycket, inte bara handlingen utan även hur den är skriven och på hur många sätt den går att läsas. Inte bara är det en skoningslös naturskildring, det är även en allegori för slaveri, Men den skulle även kunna läsas som en varning över vad sm händer med varelser under extrema former av förtryck och misshandel. När jag läste den kunde jag relatera handlingen till samtida händelser, bland annat situationen i Stockholm.

Varhunden är en klassiker i ordets rätta bemärkelse. Vad tycker ni?  

Tick tock

Diktarna påstår att man för ett ögonblick kan få tillbaka sitt forna jag om man återvänder till ett visst hus eller en viss trädgård där man varit som ung. Sådana pilgrimsfärder är ganska äventyrliga och kan lika väl medföra besvikelse som tillfredsställelse. Bestämda platser, samtida med olika år i ens liv, återfinner man säkrast inom sig själv.

Detta stycke från Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt inleder passande nog Jennifer Egans Huliganerna kommer på besök.

Ni vet den där känslan man kan få ibland. Ett vagt obehag. En känsla av förlust. Det är något som var där förut men som är borta nu. Det är inget så påtagligt att det går att sätta ord på. Det är en förändring som skett så gradvis att man nästan missat den. Det är inget man tänker på. Det är något som bara finns där, ett vilande virus. Men så plötsligt kastas man tillbaka. Det kan vara en doft, en lukt, en plats - så är man där igen som om ingen tid alls har förflutit. Tiotals år kan ha passerat men för några sekunder är man tillbaka. För några hisnande ögonblick har tiden imploderat. Det känns som igår och som en evighet sedan på en och samma gång.

Huliganerna kommer på besök är den känslan mellan två pärmar. Jag kan inte beskriva den bättre än så. Via nedslag i ett antal personers liv under olika tidsperioder får vi följa med på en resa där tiden är huvudperson. Vi rör oss från San Fransiscos punkscen på 1980-talet fram till något tiotal år in i framtiden. Det är ögonblicksbilder där huvudkaraktären i en berättelse kan dyka upp i periferin i nästa kapitel.  Den handlar om tid och vad den gör med oss. Om minnen och om det som var.

För vad var det egentligen som hände med den man var?

”Jag vet inte vad som hände med mig” sa han och skakade på huvudet. ”Jag vet faktiskt inte.” Bennie såg på honom, en medelålders man med yvigt silvervitt hår och tankfulla ögon. ”Du blev vuxen, Alex”, sa han, ”som alla vi andra.”

Jag kan inte komma på ett bättre sätt att avsluta den här recensionen, så jag lämnar er där.

Stina

Det går inte att bromsa sig ur en uppförsbacke!

Då var det återigen dags för det populära inslaget månadens bibliotekarie, ett roligt men lite krävande inslag. Ju fler inlägg desto färre bibliotekarier är det kvar att visa upp och vid närmare eftertanke fanns det inte så många från början. Har ni några kandidater?
Bibliotekarien för Maj tillägnar jag Andreas. En vän som är besatt av svt:s öppet arkiv och ständigt påminde mig om serien Sally. Kalla mig långsam, men tillsist kopplade jag ihop två & två och voilá:

                                                               Månadens bibliotekarie: 

Sally Santeson var huvudkaraktären i SVT's serie Sally. Hon är 34år gaammal och bor med sin pappa som är skotekniker. Hon är en världsfrånvänd karaktär och jag gissar att hon har både en och två diagnoser.
Hon saknar empati, men vilken citatmaskin hon är. Här är några godbitar:

• "Men hur skulle världen se ut om jag, Sally Santesson, uteblev från vardagslunken? Lite gråare, lite futtigare."
• "Och som vi alla vet, det går inte att bromsa sig ur en uppförsbacke!"
• "Vad fan sitter du och säger?! Ska du som är min egen far kalla mig för gammal kärring?!"
• "Och nu citerar jag..."
• "Jag bjuder på det så slipper den gråa massan göra mina hjältemodiga misstag..."
• "Världen är annorlunda nu mot vad den var för 2000 år sedan"
• "Efter regn kommer alltid solsken - efter Aktuellt kommer alltid Sportspegeln."
• "Vill du kvävas långsamt bara för att poeterna slösar så förbannat på papper?"
• "Sånt kan inte noshörningarna!"
• "Jag är en enormt utsatt nollbarns-mamma!"
• "Det är bensinen som förångas och så kommer det ut som rök där bak. Det är som oss människor men vi skyller oftast på hunden!"
• "Jag ska in och rulla en konjak framför brasan och planera rävjakten, sen ska jag köpa upp ett företag och plundra och lägga ner. Det är skönt att jävlas med arbetarklassen till eftermiddagsgroggen!"
• "Nej fan, in med raviolin i mikron bara så man hinner skita innan sporten!"
• "Gud vilken fet och ful människa du är."
• "Det var först när jag träffade Lasse Berghagen som jag fattade att hen inte var monstret i Fredag den trettonde."
• "Jag bjuder inte in folk bara för att de ska stå svettiga och glo på en bamsekoffert."

Trots att den sändes 1999 har jag inga större minnen av serien, förutom att Sally hela tiden slog vad med sin kollega och ofta förlorade, samt att jag tyckte synd om Sallys pappa (Sven Wolter). Vad minns ni?

Nobelpristagare och science fiction-författare



Aaron i full färd med urvalet till maj månads tema

Så har det äntligen blivit dags att presentera maj månads Nobelpristagare, denna månad blir det en kamp mellan två brittiska vinnare med den gemensamma nämnaren att de även skrivit science fiction. Gissa för övrigt om det var svårt att hitta två stycken vinnare med denna inriktning i sitt författarskap.

Vi börjar med att presentera månadens författare, nämligen Doris Lessing. Då hon ska ha influerat bland andra Joyce Carol Oates och Margareth Atwood, kan ni säkert ana att jag har högt ställda förhoppningar på månadens bok. För övrigt ska visst hennes science fiction-romaner bland kännare betraktas som några av de mest originella romaner som skrivits - och det gör ju inte det hela mindre lovande.

Hon är född 1919 i Kermanshah, Iran och hon växte upp i Sydrhodesia, nuvarande Zimbabwe, men lämnade Afrika 1949 och bosatte sig i London, där hon 1950 gav ut sin första roman, The Grass is Singing. Flera av Lessings tidiga verk utspelar sig i Afrika.

Lessing är den äldsta personen som mottagit Nobelpriset i litteratur. 88 år gammal var hon när hon fick priset 2007 med denna motivering: "den kvinnliga erfarenhetens epiker, som med skepsis, hetta och visionär kraft har tagit en splittrad civilisation till granskning".



Jag velade länge innan jag slutligen bestämde mig för hennes roman "Shikasta", som handlar om Johor, ambassadör från Canopus, vilken berättar om jorden i en fjärran framtid där jorden hemsöks av svält, krig och miljökatastrofer. I Johors ögon är människorna galna och fullständigt självdestruktiva. Han har fått i uppdrag att rädda mänskligheten, men tror inte själv att det låter sig göras.

Med min förkärlek för dystopier måste jag också få rekommendera hennes "En överlevandes minnen" som beskriver civilisationens förfall.

Den som tar upp kampen mot  månadens författare Doris Lessing är ingen mindre än Rudyard Kipling. Ni känner säkert mest till honom som författare till "Djungelboken" (har för övrigt inte läst och

är tveksam till om jag vill göra det) , men han har även en rad science fiction-noveller på sitt samvete. De mest berömda är "With the Night Mail" och "As Easy As A. B. C.", och det är dessa jag tänkte att vi skulle försöka hinna med under månaden. Jag tror tyvärr att de kan vara svåra att få tag i på biblioteket, men de finns faktiskt att läsa gratis som e-book. Sök bara på titel och free ebook så hittar ni dem.



Hoppas att ni är lika pepp på lite ocreddig nobel-läsning under maj månad som jag och Aaron är!







// Sofia (och Aaron)

A Brief for the Defense

A Brief for the Defense

Sorrow everywhere. Slaughter everywhere. If babies
are not starving someplace, they are starving
somewhere else. With flies in their nostrils.
But we enjoy our lives because that’s what God wants.
Otherwise the mornings before summer dawn would not
be made so fine. The Bengal tiger would not
be fashioned so miraculously well. The poor women
at the fountain are laughing together between
the suffering they have known and the awfulness
in their future, smiling and laughing while somebody
in the village is very sick. There is laughter
every day in the terrible streets of Calcutta,
and the women laugh in the cages of Bombay.
If we deny our happiness, resist our satisfaction,
we lessen the importance of their deprivation.
We must risk delight. We can do without pleasure,
but not delight. Not enjoyment. We must have
the stubbornness to accept our gladness in the ruthlessfurnace of this world. To make injustice the only
measure of our attention is to praise the Devil.
If the locomotive of the Lord runs us down,
we should give thanks that the end had magnitude.
We must admit there will be music despite everything.
We stand at the prow again of a small ship
anchored late at night in the tiny port
looking over to the sleeping island: the waterfront
is three shuttered cafés and one naked light burning.
To hear the faint sound of oars in the silence as a rowboat
comes slowly out and then goes back is truly worth
all the years of sorrow that are to come.
                                                                      Jack Gilbert

Så, månadens dikt blev av det lite allvarligare och längre slaget. Jag har aldrig läst något av Jack Gilbert, men det var en trevlig bekantskap. För hur mycket tragiskt som än händer i världen, och vi kan säger enas om att världen är full av skit, i synnerhet den här månaden, så måste en få må bra utan dåligt samvete. 

Ännu mer Doktor Glas.

Elitist, Fegis, mördare är några av de inte så smickrande epitet en kan ge Tyko Glas, men bloggare?
Jovisst, sedan några år tillbaka finns den gode doktorns dagbok på nätet.
Perfekt om en bara vill ha ett litet stycke underhållande människoförakt till lunchen men inte har romanen med sig.

http://doktorglas.litteraturvetare.se/

Några sedan länge uppskjutna ord om Doktor Glas.

Jag gjorde ju misstaget att börja med Bengt Ohlssons sömnpiller Gregorius, Ohlsson må vara en bra författare men särskilt rolig är han inte.
Då är Söderberg mycket mer underhållande, särskilt hans skapelse Doktor Glas, inte sedan jag läste Papa Goriot har jag stött på en författare som avskyr sin skapelse mer och gör det med sådan bravu.
En karaktär som är hänsynslös mot allt och alla men innerst inne en patetisk varlese som alltid bär med sig cyanidpiller, är det svårt att tro att boken gavs ut redan 1905, måste ha varit en modig förläggare. Som Sofia konstaterade tidigare, den innehåller allt och är mycket roande läsning, särskilt skönt är det att slippa moralföreläsningarna som förmodligen dykt upp om det varit någon annan författare än Söderberg. Det är inte underligt att Doktor Glas blivit en klassiker, förutom att den på ytan är lättläst och med teman som går att relatera till än idag är den också full av onliners.
Vad mer kan en önska? Möjligen Den sköna Helgas bild av det hela, då hon var katalysatorn som satte allt i rullning. Vad känner en kvinna som i alla fall måste misstänka att någon mördat för hennes skull?

Jag har inte hunnit läsa Mordets praktik, men av Stinas fina recenssion att döma bör det göras snarast.

Aldrig nöjd

Girighet, avaritia, måste vara en av de minst attraktiva dödssynderna. Straffet i helvetet är att kokas i olja. Men är det så fel egentligen? Att vilja ha mer? Det tycker inte månadens hjältinnor (och kanske inte jag själv heller). Girighetens baksida är att man riskerar att gå genom livet otillfredsställd (och antagligen illa omtyckt). Man blir aldrig nöjd. Det är denna aspekt av girighet jag valt att koncentrera månadens tema kring; att vilja ha det man inte har.

I Kärleken i Julia Anderssons liv får vi stifta bekantskap med Julia. Hon är en framgångsrik textilkonstnär och lever sedan elva år tillsammans med Rune i ett förhållande som omvärlden ser på med intresse och avund. Hon har ett stort hus på landet, två taxar, en ateljé på landet och en i stan, en liten bil, jobb för nästan ett år framåt. Hon har egentligen allt. I alla fall allt hon någonsin drömt om. Numera drömmer hon om att bo billös, mitt i city, i en etta i ett hyreshus. Utan man och utan hundar. Med andra ord drömmer hon om det hon inte har. Lite extra drömmer hon om Hubert Meyer, en karismatisk och inflytelserik man hon mött av en slump.

För att inte göra er besvikna måste jag så klart ta med en aktuell ungdomsbok också, med en ovanligt passande titel: Det finns så många toppar man blir aldrig aldrig nöjd. Den handlar om träningsintresserade Sara som åker på konfirmationsläger med bästisen Madde. Där träffar hon populära självsäkra teatertjejen Lina som är sådan Sara skulle vilja vara själv. De börjar umgås men vänskapen med Lina har sitt pris. Lina föraktar allt som har med sport att göra och Sara måste smyga med sin träning som hon inte är beredd att ge upp, för att bli accepterad. Det är bara den första i raden av uppoffringar. Snart höjs insatserna i ett grymt spel som ännu bara har tagit sin början.

Månadens bok: Kärleken i Julia Anderssons liv – Åsa Moberg, 2011.

Det finns så många toppar man blir aldrig aldrig nöjd – Anna Ehn, 2012.

 

Stina

Bästa Jonas

Nu är det visserligen snart en månad sedan DN publicerade Jonas Hassen Khemiris öppna brev till Beatrice Ask. Men jag slås fortfarande av hur jäkla bra det är. Vilken otrolig textförfattare Jonas är och hur angeläget han skriver. Hur angeläget ämnet är, för REVA, ett av ämnena han skriver om skrämmer skiten ur mig och jag bor inte ens i Stockholm. Men jag känner igen mig i en del av det han skriver.

Har ni inte läst texten rekomenderar jag er att göra det. Och eftersom jag är osäker på copyright lagen kommer här en ful länk till dn.se:

http://www.dn.se/kultur-noje/basta-beatrice-ask