Frankofili i kvadrat

Vi ses på Palace de la Sorbonne, av Justine Levy, är något av det franskaste jag någonsin läst. Nu var det några år sedan jag läste Papa Goriot, men vid närmare eftertanke är Justine Levys bok till och med franskare än den. Att den dessutom är utgiven på Sekwa förlag, som specialiserar sig på franskspråkig litteratur gör ju inte upplevelsen mindre fransk.
Historien utspelar sig under en dag på ett café där .... väntar på sin bohemiska mamma Alice. Mamman är sen som vanligt men när hon väl kommer ska de sitta och prata i timmar, de ska ha så trevligt och alla besökare ska se på dem med åtrå, som folk runt omkring Alice alltid gör. Bara mamman kommer någon gång. Under tiden Louise väntar låter hon tankarna vandra iväg till sin barndom, på allt bra men också allt dåligt som uppväxten med den instabila modern inneburit. På moderns älskarinna som nu sitter i fängelse i Kuala Lumpur och skräcken efter att finna modern livlös, ensam och naken efter en överdos.

Det är en okej bok, en bok som passar att läsa e solig dag vid poolen eller på ett café. Och visst lämnar den frågor, som hur en liten flicka, även i den slutna uppväxt Louise hade, kunde fara så illa utan att omvärlden räddade henne. Varför inte någon av pappans alla flickvänner eller barnflickor?
Jag började recensionen med att påstå att Justine Levys roman är bland det franskaste jag läst, på gott och ont. När jag läser den ser jag en novellfilm framför mig, producerad av SVT2 och stundtals filmad i skira färger, kanske med en skakig kamera, en episod ur ett liv. Ett liv där en 18-årig kvinna väser upp med en knarkande fotomodell till mamma och en, i omgångar, frånvarande kompositör till pappa. Två själviska livsnjutare, fast i sina egna världar och en dotter som inte vet annat än att anpassa sig, som inte vet annat än att vänta .
Men det är som sagt var okej, för det är vad stämningen kräver och det är just stämningen jag tar med mig. Stämningen och vetskapen att berättelsen inte skulle kunna utspela sig i någon annan stad än Paris.

Forna modellen Isabelle Doutreluigne, mamma till Justine Levy och verklighetens Alice.

Snabbrecension: Brott i dimma av Mary Mackie

Det här är en deckare i Rosen-serien – ”Romaner med spänning”. Bara detta borde ha fått mig att ana oråd mot bokens kvalutet, men inte då ;-). Det är en ganska osannolik historia om den ständiga singeln Helen som efter ett möte med sin syster finner sig bli tvungen att ta hand om sin nyfödda systerson när systern tragiskt dör i en bilolycka. Barnets pappa är död och då hon är inte den moderliga typen åker hon upp faderns släktingar för att få råd och hjälp. Naturligtvis finns där en snygg bror till den avlidna fadern som hon känner sig obekväm i närheten av..... Ja, förutom en ganska konstig intrig finns väl här inga större överraskningar. Som det ska vara med en bok av denna typen alltså! 

// Sofia

Ta mig tillbaka

I april ska vi ta oss tillbaka. Till 80-talet och till en tid som aldrig kommer igen. Till Jonas Bruns Skuggland som är månadens bok i april.

Vi får träffa Erik och Erik som lyssnar på Michael Jackson, bygger lego, åker snowracer och spelar dataspel. Från stunden de träffas är det de två, som om det är menat att vara så. De övriga klasskamraterna utgör bara skissartade bakgrundsfigurer. Oftast är de hos den andra Erik. I hans källarrum där tiden kunde stå stilla.

Så kommer Marcus till klassen och allt förändras. Två pojkar ska försvinna i natten och Erik ska aldrig glömma.

Det är en barndomsskildring som träffar rakt i solar plexus. Kanske det bästa ni kommer att läsa i år.

Månadens bok: Skuggland - Jonas Brun, 2012.

Darin bjuder på passande soundtrack till läsningen.

Stina

Franny och Zooey av J.D Salinger

Franny och Zooey är bror och syster och större delen av romanen handlar om deras tämligen komplicerade relation. Uppfostrade som de blivit av sina äldre bröder och uppvuxna som, tillsammans med sina 5 syskon, några av de smarta barnen i radioprogrammet ”De kloka barnen” har de vuxit upp till att inte riktigt passa in tillsammans med sina jämnåriga kamrater. Båda är något på 20 och båda har svårt att umgås med folk utan att kritisera, raljera och vara ganska påfrestande. Någon som mer än andra får ta del av detta är deras mamma, som ändå har utvecklat en slags moderlig ignorering av problemet.

Skulle man umgås med något av syskonen skulle det alltså kunna bli ganska påfrestenade, men att som läsare få ta del av en kort period i deras liv är roande och underhållande och man vet aldrig riktigt vart man har någon av dem. Det är just i interaktionen mellan syskonen som romanen glimrar till och syskongnabb har aldrig varit så här utflippat eller utstuderat. Eller för den delen gnabbet Zooey har med mamman, jag vet inte riktigt vem av dem jag tycker synd om.....

Vet att Stina recenserat denna tidigare och det bestående minnet av recensionen är att Freddie känns igen i familjens katt, vilket jag bara kan instämma i! Det här var för övrigt årets första utlästa bok och man kan ju hoppas att resten av bokåret ska bjuda på samma kvalitativa läsning.

//Sofia

Snabbrecension: Fem små grisar av Agatha Christie

Ännu en Christie-deckare har blivit utläst och denna var nog den bästa hittills. Det handlar om hur en konstnär blir mördad. Hans fru döms för brottet, och nu 16 år senare vill dottern ha veta på sanningen. Hennes mor har i ett brev, som dottern fick vid hennes död, svurit på att hon inte mördade fadern och nu vill dottern veta om detta är sant. Hercule Poirot lejs för att ta reda på sanningen och han finner 5 stycken som kan vara skyldiga, 5 små grisar... Det är älskarinnan, den gode vännen, grannen, halvsystern och guvernanten. Som vanligt lyckas jag inte gissa vem mördaren är, he he. Men det är ganska underhållande läsning och den här gången tycker jag inte att det blir allt för invecklat. En helt ok deckare att läsa under lata dagar!

// Sofia

Smittad av Johanna Strömqvist

Det här är en ungdomsbok om Maria som blir kär i Emmy. Båda är skulle jag tippa på kring de 20 och båda blir blixtförälskade i varandra. Jag vet inte om det bara är jag, men jag kan verkligen inte se varför Maria egentligen blir kär i den struliga Emmy. Eller ja, kanske till en början att man kan fatta, men sen när hon börjar droga, hänga med sina white trash-vänner och börjar vara bort i dygn utan att vilja prata om det efteråt så förstår jag inte att Maria går med på detta. Hon känns mer som Emmys dörmatta än som hennes flickvän..... Något jag däremot gillar med romanen är att det är en kärleksroman där det är två tjejer som blir kära i varandra, och det utan att författaren gör någon grej av det.

Sen, av framsidan att döma, där en tjej med 2 snitt längs halsen syns kan man kanske också ana att det här inte är en vanlig kärlekshistoria, och för den av er som inte läst boken tror jag inte att jag spoilar för mycket när jag nämner att det även är vampyrer inblandade i denna roman. Författaren har velat ta ett nytt grepp på den gamla vampyrbiten, det märks, och jag tror hon har velat göra det till en cool grej – lite som texten på framsidan säger: ”en hårdkokt, magisk och infekterande cool roman”. Nu tycker jag visserligen inte att boken riktigt når upp till detta, men det är kanske mest för att jag har svårt att riktigt svälja kärlekshistorian. Som lättläst ungdpomsbok som funkar för stunden kan jag dock rekommendera den.

// Sofia

Rebecca av Daphne du Maurier

Daphne du Maurier kan mycket väl bli 2015 års stora författarfynd. Det är lite ironiskt då jag trodde mig ha lånat en bok av George Sand, pseudonym för Amantine-Lucile-Aurore Dupin, som jag alltså fått för mig hette just Daphne du Maurier. Så var dock inte fallet...

Fåt jag gissa säger jag att författarinnan är engelska då romanen urspelar sig på den engelska landsbygden. Romanen som är skriven 1938 är härligt gotisk och utspelar sig till stora delar på godset Manderley. Jag är fångad redan efter att ha läst de inledande raderna:

”I natt drömde jag att jag var tillbaka på Manderley. Jag stod vid järngrinden och kunde inte komma in för den var låst.....Vägen slingrade sig framför mig, som den alltid hade gjort, med den var smal och ovårdad. Inte alls lik vår gamla väg. Först när jag böjde huvudet för att undvika de lågt hängande grenarna begrep jag vad som hade hänt. Naturen hade fått ta överhanden och skogen hade triumferat till slut”.

I centrum för handlingen står vår unga hjältinna kring de 20, hennes namn får vi aldrig veta. Hon träffar änklingen Mr De Winter, 42 år gammal, och blir handlöst förälskad i honom och efter en kort bekantskap gifter de sig snabbt. Men så fort de kommer tillbaka från smekmånaden och installerar sig på Manderley börjar hon känna att det kanske är ett misstag. I huset står den förra frun, Rebeccas, rum orörda, hennes kläder hänger kvar i garderoberna och fortfarande är det hennes regler som gäller i huset. Hon börjar misstänka att hennes make fortfarande inte har kommit över Rebecca, som dött i en olyckshändelse bara 10 månader tidigare. Och inte blir det bättre av att alla hon träffar pratar om hur underbar och vacker Rebecca var eller av att hushållerskan verkar ogilla henne och att folk i omgivningen pratar om hur tråkig hon är i jämförelse med den förra frun.

Det här ska ju tydligen vara en riktig klassiker som både har filmatiserats och blivit omgjord till musikal och jag har inte svårt att förstå varför. Det är svårt att inte låta sig dras mes i berättelsen och gotisk mystik har aldrig varit riktigt såhär bra. Och just när man tror att man är på väg att gissa gåtans lösning dyker nya ledtrådar upp.

Ska jag invända mot något är det att kärlekhistorien inte direkt övertygar och jag har svårt att se varför Mr de Winter och vår unga hjältinna egentligen blir kära i varandra. Sen är det ju bara att konstatera att hjätinnan som aldrig får något namn inte heller har något större djup utan berättelsen igenom känns ganska platt och endimensionell.

//Sofia