Historien utspelar sig under en dag på ett café där .... väntar på sin bohemiska mamma Alice. Mamman är sen som vanligt men när hon väl kommer ska de sitta och prata i timmar, de ska ha så trevligt och alla besökare ska se på dem med åtrå, som folk runt omkring Alice alltid gör. Bara mamman kommer någon gång. Under tiden Louise väntar låter hon tankarna vandra iväg till sin barndom, på allt bra men också allt dåligt som uppväxten med den instabila modern inneburit. På moderns älskarinna som nu sitter i fängelse i Kuala Lumpur och skräcken efter att finna modern livlös, ensam och naken efter en överdos.
Det är en okej bok, en bok som passar att läsa e solig dag vid poolen eller på ett café. Och visst lämnar den frågor, som hur en liten flicka, även i den slutna uppväxt Louise hade, kunde fara så illa utan att omvärlden räddade henne. Varför inte någon av pappans alla flickvänner eller barnflickor?
Jag började recensionen med att påstå att Justine Levys roman är bland det franskaste jag läst, på gott och ont. När jag läser den ser jag en novellfilm framför mig, producerad av SVT2 och stundtals filmad i skira färger, kanske med en skakig kamera, en episod ur ett liv. Ett liv där en 18-årig kvinna väser upp med en knarkande fotomodell till mamma och en, i omgångar, frånvarande kompositör till pappa. Två själviska livsnjutare, fast i sina egna världar och en dotter som inte vet annat än att anpassa sig, som inte vet annat än att vänta .
Men det är som sagt var okej, för det är vad stämningen kräver och det är just stämningen jag tar med mig. Stämningen och vetskapen att berättelsen inte skulle kunna utspela sig i någon annan stad än Paris.
 |
| Forna modellen Isabelle Doutreluigne, mamma till Justine Levy och verklighetens Alice. |
Fin recension, men låter som fransk diskbänksrealism, så vet inte om det är något för mig :) // Stina
SvaraRadera