Rebecca av Daphne du Maurier

Daphne du Maurier kan mycket väl bli 2015 års stora författarfynd. Det är lite ironiskt då jag trodde mig ha lånat en bok av George Sand, pseudonym för Amantine-Lucile-Aurore Dupin, som jag alltså fått för mig hette just Daphne du Maurier. Så var dock inte fallet...

Fåt jag gissa säger jag att författarinnan är engelska då romanen urspelar sig på den engelska landsbygden. Romanen som är skriven 1938 är härligt gotisk och utspelar sig till stora delar på godset Manderley. Jag är fångad redan efter att ha läst de inledande raderna:

”I natt drömde jag att jag var tillbaka på Manderley. Jag stod vid järngrinden och kunde inte komma in för den var låst.....Vägen slingrade sig framför mig, som den alltid hade gjort, med den var smal och ovårdad. Inte alls lik vår gamla väg. Först när jag böjde huvudet för att undvika de lågt hängande grenarna begrep jag vad som hade hänt. Naturen hade fått ta överhanden och skogen hade triumferat till slut”.

I centrum för handlingen står vår unga hjältinna kring de 20, hennes namn får vi aldrig veta. Hon träffar änklingen Mr De Winter, 42 år gammal, och blir handlöst förälskad i honom och efter en kort bekantskap gifter de sig snabbt. Men så fort de kommer tillbaka från smekmånaden och installerar sig på Manderley börjar hon känna att det kanske är ett misstag. I huset står den förra frun, Rebeccas, rum orörda, hennes kläder hänger kvar i garderoberna och fortfarande är det hennes regler som gäller i huset. Hon börjar misstänka att hennes make fortfarande inte har kommit över Rebecca, som dött i en olyckshändelse bara 10 månader tidigare. Och inte blir det bättre av att alla hon träffar pratar om hur underbar och vacker Rebecca var eller av att hushållerskan verkar ogilla henne och att folk i omgivningen pratar om hur tråkig hon är i jämförelse med den förra frun.

Det här ska ju tydligen vara en riktig klassiker som både har filmatiserats och blivit omgjord till musikal och jag har inte svårt att förstå varför. Det är svårt att inte låta sig dras mes i berättelsen och gotisk mystik har aldrig varit riktigt såhär bra. Och just när man tror att man är på väg att gissa gåtans lösning dyker nya ledtrådar upp.

Ska jag invända mot något är det att kärlekhistorien inte direkt övertygar och jag har svårt att se varför Mr de Winter och vår unga hjältinna egentligen blir kära i varandra. Sen är det ju bara att konstatera att hjätinnan som aldrig får något namn inte heller har något större djup utan berättelsen igenom känns ganska platt och endimensionell.

//Sofia