M-train av Patti Smith

Det här är en bok om ingenting enligt Patti Smith själv och jag skulle säga att hon har ganska rätt när hon säger det då boken inte följer någon egentlig historia utan gör lite nedsläpp här och där i hennes liv. Fast en slags biografi skulle jag ändå säga att det är som faktiskt kretsar kring olika caféer hon besöker. Liksom Alex verkar hon besitta en stark passion för såväl kaffe som ett riktigt bra fik och det är väl ganska givet att en kommande bokmiddag måste utspela sig på just ett fik och att huvudingrediensen borde vara en riktigt väl tillagad kopp kaffe. Du har inget tips, Alex, på ett fik i Visby som gör riktigt gott kaffe?

I alla fall så tycker jag att just bristen på röd tråd genom boken gör att den tappar lite gentemot den förra jag läste av henne. Det blir bitvis lite virrigt, lite svårt att hänga med i svängarna och jag saknar faktiskt något av en mer genomarbetat ramberättelse. Framförallt saknar jag dock den magi jag tyckte att ”Just kids” innehöll och det gör att jag helt enkelt inte fastnar för denna alls på samma sätt. Den känns mer som lite av en bagatell som jag pliktskyldigast tar mig igenom och det känns tråkigt när jag vet att Patti Smith kan mycket bättre än så. Dessutom känns denna bok så mycket tyngre och så mycket vemodigare än den förra vilket är lite konstigt då de båda berättar om ganska tunga saker. I den förra är det hennes vän som dör i aids och i denna är det saknaden efter hennes avlidna make som är central. Men där den förra trots det tunga ämnet behöll sin charm tycker jag inte alls att denna gör det lika bra och den stora behållningen är, kanske tragiskt nog, att följa hennes besatthet av olika kriminalserier på tv. Lite extra roligt då många av dem är svenska. Dock känns det som att en bättre uppbyggd roman hade fått mig att fastna för kanske något djupare än just detta.

// Sofia

Fantasy

Malte Persson är en ny och synnerligen trevlig bekantskap. Jag kan lova att det inte är sista gången ni får se hans namn här i Boktriangeln. Hans novell Fantasy, släppt på Novellix förlag, är smart, rolig och uppfriskande.

Huvudpersonen är dokumentärfilmare och hennes senaste projekt har havererat. Projektet rör sig kring en filminspelning som aldrig blev av och de skrönor som florerar på nätet om orsaken. Genren kategoriseras lätt föraktfullt som Stureplansfantasy och filmen skulle ha utspelat sig i ett fiktivt och mörkare Stockholm där en maktkamp pågår mellan dem med alvblod och dem med trollblod, men av någon anledning kom filmen aldrig längre än till idéstadiet. De inblandade har i allmänhet väldigt lite att säga om det hela, men vår huvudperson är inte den som ger upp i första taget, och kanske kommer hon sanningen lite väl nära trots att hon bara skrapat på ytan. Curiosity killed the cat som ni vet.

Man kan för övrigt inte låta bli att gilla den cyniska huvudpersonen som dissar alla, inklusive sig själv, och spottar ur sig tänkvärdheter som:

En av mina talanger har alltid varit att få andra att tro att det är de som utnyttjar mig och inte vice versa. Eller om det möjligen är min talang att intala mig själv att det är på det viset.

och

Eller för att vara uppriktig: jag kände som vanligt bara känslan av att jag borde ha känt mig en aning skyldig, men utan att göra det. Metaskuld är det närmaste jag kommer sån ånger.

Historien är skickligt uppbyggd från början till slut, och bit för bit faller saker på plats. Jag har läst den två gånger vilket jag kan rekommendera. Vid andra genomläsningen upptäcker man små detaljer som man lätt missar när man inte har hela historien klar för sig. Det finns egentligen ingenting jag inte gillar med den här novellen och ändå var det med viss tveksamhet jag klickade hem den på årets bokrea. Baksidestexten gör den helt enkelt inte rättvisa, men så är det också svårt att fånga den här novellen i några få meningar.

Det är Perssons språk och stilistiska grepp som lyfter berättelsen. Språket är inte vackert på samma sätt som exempelvis Sara Stridsbergs, men det är så genomtänkt och välformulerat. Det är också helt logisk att det är just språket som får ta plats i den här berättelsen. För språk är vad den här berättelsen egentligen handlar om.

Vi stannar där tror jag, vissa saker ska man inte prata för mycket om.

Stina

Nattsidan

Nattsidan är en gotisk novell skriven av Joyce Carol Oates. Den har nu givits ut på svenska för första gången av Novellix förlag. Vi får följa Jarvis Williams, medlem i Sällskapet för Parapsykologisk forskning, i hans arbete med att uppsöka och avslöja falska medier. Det finns bara två sorters medier enligt vår huvudperson, de medvetna bedragarna och de som tror på sin egen förmåga.

I dagboksform får vi följa honom på hans senaste uppdrag hos en viss Fru A, ett medium med den påstådda förmågan att kunna kanalisera de dödas andar och låta dem tala via henne. Hon är till synes ingen medveten bedragare, och vägrar konsekvent att ta emot ersättning eller gåvor för sina tjänster. Hon låter dessutom välvilligt Jarvis och hans kollega medverka vid och dokumentera hennes seanser. Trots detta är Jarvis professionella åsikt att hon bara är ännu en i raden av bedragare, må så vara att hon inte inser det själv. Snart ska han dock få anledning att ompröva allt han hittills trott på. Kanske finns det mer därute än ögat kan se och vetenskapen förklara.

Att Oates behärskar den gotiska genren vet vi sedan tidigare, inte minst har hon bevisat med den ypperliga romanen Belle Fleur. Det här verket är dock inte på samma nivå i mitt tycke. Det är atmosfäriskt förstås, med flackande ljus och dunkla rum, men jag kommer aldrig riktigt in i berättelsen. Den griper inte tag och är bitvis lite tjajtig. Som bäst skulle jag beskriva den som en trevligt bagatell. Särskilt som man vet hur bra Oates kan vara.

Stina

Pappa Gormig på nerverna

Hurra för mig!!! Jag har läst ut månadsboken från helvetet. Månadsboken som aldrig, aldriiiiiig ville ta slut. Jag talar om Honoré de Balzacs Pappa Goriot, månadens bok så långt tillbaka i tiden som i maj 2012. Jag skäms Alex, men bättre sent än aldrig som dom säger. Man kan inte heller anklaga mig för att inte ha försökt. Jag vet inte hur många gånger jag lånat om den här boken, och jag vill inte tänka på vilka summor den kostat mig i böter. Bibliotekarierna har säkert skrattat hela vägen till banken (för det är väl så det går till i biblioteksvärlden Alex?). Den ligger faktiskt och bygger på min skuld as we speak, men inte länge till!

I början av romanen slår Balzac fast att detta är ett drama, inte för att berättelsen är dramatisk i ordets egentliga mening, utan därför att man vid berättelsens slut kanske har fällt några tårar intra muros et extra. Jag tänker att han minsann har en poäng där, för det har kostat på att läsa den här skiten. Frånsett biblioteksböterna har det kostat både blod, svett och tårar (ja, blod kanske var en överdrift). Nu var det ju ett tag sedan jag förkovrade mig i franska, men visst betyder intra muros et extra ”på grund av extrem tristess”?

Handlingen utspelar sig på ett sunkigt pensionat som drivs av den gnidiga fru Vauquer, och de första typ sexton sidorna går åt till att beskriva sagda pensionat i detalj, ner till minsta smutsfläck på bordsduken. Snark. Det är alltså en synnerligen tröttsam inledning, men också en synnerligen passande. För det här är ett i mitt tycke riktigt tröttsamt verk, som verkligen inte har åldrats med behag. Jag irriterar mig något enormt på hans predikande och överlägsna ton. Enligt författaren själv kommer berättelsen inte att förstås utanför Paris. Bara mellan Montmartres kullar och Montrouges höjder kommer man att förstå och uppskatta detaljerna i detta skådespel. Nu tror jag dock att detta mest är önsketänkande från författarens sida, för jag tror inte att man har så dålig smak där heller (men kanske uppskattas verket i Skövde).

Förutom Pappa Goriot är det en mängd olika karaktärer som figuerar i berättelsen och jag har från början till slut problem med att skilja alla karaktärer åt. Inte minst som Balzac omväxlande kallar dem vid förnamn och efternamn. Detta gjorde förstås inget för att förhöja min läsupplevelse. Inte heller det faktum att jag ogillar samtliga inblandade som är själviska, fåfänga, inbilska och som i princip saknar några som helst försonande drag. Det här ska vara en tragedi, men jag tycker att flertalet inblandade får exakt vad de förtjänar, inte minst pappa Goriot själv.

Har du en bekant eller släkting du ogillar men ändå av konvenansskäl känner dig tvingad att ge en julklapp är Pappa Goriot ett hett tips.

Stina

I want a Dyke for president.

Tänka sig, två dikter på samma månad, är inte bloggens vägar outgrundliga? Med tanke på hur det amerikanska presidentvalet gick tänkte jag att det kunde vara i sin ordning att bloggen uppmärksammar Zoe Leonards verk I want a dyke for president. Ett verk som uppmärksammades allt mer i sociala media ju längre presidentvalskampanjen fortskred. Mestadels i form av artisten Mykki Blancos performance, regisserat av Adinah Dancyger för magasinet Dazed and Confused. Många skulle nog säga att videon är en uppläsning snarare än ett performance, men med tanke på att verket inte bara läses upp utan upplevs hävdar jag ändå att det handlar om performance art. 


Verket skrevs 1992 och uttrycker en ilska som är lika aktuell idag som för 24 år sedan. 

I want a Dyke for president. Performance av; Mykki Blanco;

Månadens tema december: Dystopiska december, del 2

Jag har ansvar för månadens sista tema, precis som i december 2011. Då befann jag mig i Paris på smekmånad med Sebbe (samt en Aaron i magen) och levde det glada livet med hotellvistelse, besök på Disneyland och trevlig shopping. Nu kommer jag att befinna mig på jobbet större delen av december, och resten av tiden vara hemma och försöka hindra Aaron och Ronja från att hitta på allt för mycket dumt. Kort sagt känns kanske livet inte riktigt lika glamoröst som då. Men precis som i december 2011 kommer vi att tillbringa månaden i dystopins tecken, dags alltså för ”Dystopiska december – del 2”.

Månadens bok är rysk, och jag hoppas att den ska vara lika bra som Stinas dystopiska månadsbok som vi läste i februari i år. Denna heter ”Snöstormen” av Vladimir Sorokin (2010)- passande så här i december, va?!

Handlingen utspelar sig mitt i en zombieutbrott och huvudpersonen är läkaren Platon som har ett vaccin mot smittan – ett vaccin som ska rädda befolkningen i en avlägsen by. Det är mitt under en stormig vintereftermiddag som han påbörjar resan till byn. Det blir en resa som, ska det visa sig, blir allt annat än lätt.

Hinner man får man även sätta tänderna i ”Suggestioner” av Marie Darrieussecq (1996). Den handlar om en kvinna som behandlas illa av olika män och ju sämre hon behandlas desto snabbare förvandlas hon på ett mystiskt sätt. Mer tänker jag inte avslöja.....

Den tredje godbiten i vårt decembertema är "Triffiderna" (1951) av John Wyndham. Den är till skillnad från de två förra mer av en klassiker i genren och jag hoppas att den ska vara lika bra som när den skrevs på 50-talet. Hur som helst handlar den om ett gäng Londonbor som vaknar upp till en riktig mardröm – blinda måste de försöka undkomma köttätande växter som jagar dem. 

Ha ha, ni kanske inte tycker att det låter lika lovande som jag :).


// Sofia

Everybody knows

I framtiden kommer nog 2016 att bli känt som året då många legendarer dog, världen blev hårdare och mörkret tog ett fastare grepp om tillvaron. Det är sorgligt, ett år när så många välkända personer vandrat vidare. I all sorg måste jag ändå ställa frågan; är 2016 förbannat eller har det alltid varit såhär men vi lägger märke till det först nu för att det drabbar vår kontext? Jag går igenom listor, noterar ålder och dödsorsak. Många välkända människor har dött i år, men en stor del av dem var också gamla, inte för att det gör den kollektiva sorgen lättare att bära, men inte ens legendarer är undantagna åldrandets förfall när kroppen närmar sig 80 år. Är det okänsligt av mig att tänka så? Att försöka distansera mig från vår kollektiva sorg?

Av vikt för vår triangel är dock Leonard Cohen vars bortgång skedde för några dagar sedan. 
Gissningsvis kommer jag om ett tag att lägga upp ett författarporträtt med tankar och liknande kring Cohens poesi och inflytande. Men just nu får det räcka med månadens dikt. Everybody Knows, en dikt som blivit allt mer aktuell ju mörkare och kallare världen blivit. Jag har tagit mig friheten att markera textraden som varit mest synlig på sociala media efter USA:s presidentval. 

Everybody knows

Everybody knows that the dice are loaded

Everybody rolls with their fingers crossed

Everybody knows that the war is over

Everybody knows the good guys lost

Everybody knows the fight was fixed

The poor stay poor, the rich get rich

That's how it goes
Everybody knows

Everybody knows that the boat is leaking

Everybody knows that the captain lied

Everybody got this broken feeling

Like their father or their dog just died

Everybody talking to their pockets

Everybody wants a box of chocolates

And a long stem rose

Everybody knows

Everybody knows that you love me baby

Everybody knows that you really do

Everybody knows that you've been faithful

Ah give or take a night or two

Everybody knows you've been discreet

But there were so many people you just had to meet

Without your clothes

And everybody knows

Everybody knows, everybody knows

That's how it goes

Everybody knows

Everybody knows, everybody knows

That's how it goes

Everybody knows

And everybody knows that it's now or never

Everybody knows that it's me or you

And everybody knows that you live forever

Ah when you've done a line or two

Everybody knows the deal is rotten

Old Black Joe's still pickin' cotton

For your ribbons and bows

And everybody knows

And everybody knows that the Plague is coming

Everybody knows that it's moving fast

Everybody knows that the naked man and woman

Are just a shining artifact of the past

Everybody knows the scene is dead

But there's gonna be a meter on your bed

That will discloseWhat everybody knows

And everybody knows that you're in trouble

Everybody knows what you've been through

From the bloody cross on top of Calvary

To the beach of Malibu

Everybody knows it's coming apart

Take one last look at this Sacred HeartBefore it blows

And everybody knows

Everybody knows, everybody knows

That's how it goesEverybody knows

Oh everybody knows, everybody knows

That's how it goesEverybody knows

Everybody knows

(Leonard Cohen 1988).

(Kok)konsten att bryta mot normen.

Jag gillar Lotta Lundgren. Jag gillade henne i Landet Brunsås, Jag gillade henne i Historieätarna och hon gjorde en bra insats i julkalendern 2015.
2013 Gav hon ut kokboken Tio lektioner i Matlagning, inte en ren receptsamling, kokbok eller fackbok.
Boken inhandlades på förra årets bokrea och var tänkt att läsas i Stinas kokbokstema. Dock skulle läsningen dröja ända till i somras och då i form av ljudbok som avnjöts på tåget till Uppsala.
I och med att jag respekterar Lundgren och hennes gärning för folkbildning hade jag höga förväntningar. Kanske för höga till och med. Det blir lätt så för mig. Svårt att distansera verkat från skaparen. Kanske var inte ljudbok heller det bästa mediet för just Tio lektioner i matlagning men betalar en 169:- i månaden för Storytel måste det utnyttjas. Är Storytel värt 169:- i månaden? Vissa historier tycker jag tjänar på att vara ljudmedia, andra inte. Men det är en diskussion för ett kommande inlägg.

Långt i efterhand måste jag erkänna att jag inte minns mycket av verket och jag finner mig googlandes efter andra människors omdömen, för att fräscha upp mitt minne. Det som, dock, fastnat i minnet var författarens aktiva val att inte inkludera några bilder, varken författarporträtt eller bilder på maträtter. Ett medvetet och tydligt brott mot den rådande normen, kanske även en vinkning till tiden då kokböcker var instruktionsböcker och ordet måltidslitteratur fortfarande var okänt. Ett intressant stilgrepp som jag i teorin förstår och stöder. Och som ljudbok borde det inte spela roll om verket är illustrerat eller inte. Jag botaniserar bland länkar, officiella recensioner från tidningar och respekterade bloggar, samsas i jobbets webbläsare med Goodreads mer informella dito. Och omdömena är skiftande. Inte bara när det gäller plattform omdömet återfanns på, utan även recensentens könstillhörighet och identitet verkar spela in. Överlag hyllas verket av personer som verkar identifiera sig som kvinnor. Kanske inte så konstigt när författaren är uttalad feminist och verket är uttalat feministiskt.

Vissa partier är intressantare än andra. Lundgrens korrespondens med sin förläggare är exempelvis roligare att lyssna till än de tio recept som utgör provet i varje matlagningslektion och listan över smakkombinationer kommer gissningsvis till nytta när inspirationen tryter och byggandet av en måltid mer kan liknas vid en omgång Tetris. Av särskilt intresse finner jag kapitlet betitlat; Kön. Även det kapitel jag rekommenderar om ni själva väljer att läsa Tio Lektioner i Matlagning. Vidare finner jag nöje i författarens tankar kring könsroller, feminism, vardag och mat som politik.

Men något saknas. Verket är inte så bra som jag önskar och hur mycket jag än försöker kan jag inte uppskatta Lundgrens författarskap. Som jag tidigare konstaterat var nog ljudbok inte det optimala sättet att uppleva Lundgrens text , så kanske jag ger författaren en chans till men i skriftlig form. Sannolikheten för detta är dock liten då jag gav den fysiska texten tre försök innan jag gav upp, alltid på samma ställe.

//Alex

P.S
30min sömn FTW! :D

Märkliga dagar av Michael Cunningham

Det här är en roman, eller snarare tre romaner i en, som alla utspelar sig i New York. Den första delen utspelar sig under industrialismen, den andra i en något sånär nutid och den tredje i framtiden. Förutom skådeplatsen, New York, är en gemensam nämnare för alla tre historierna att Walt Whitman och hans ord är en central del av handlingen. I den första delen är det den 12-åriga Luke som inte kan sluta citera poeten, i den andra delen får huvudpersonen Cat som jobbar i polisens jourtelefon kontakt med en terrorliga barn som citerar poeten (och spränger sig själva och annat folk i luften) och i den tredje är det roboten Simon som verkar ha programmerats med att då och så slänga ur sig fraser av just Whitman.

Dessa våra olika huvudpersoner figurerar faktiskt i samtliga historier, trots att det skiljer så många hundratals år mellan dem. I alla finns det en Simon, en Luke och en Catherine (eller Cat), som även om det kanske inte är exakt samma person delar gemensamma drag genom alla historier.

Jag tycker att det är en rolig idé, även om jag hade väldigt svårt för just den första historien. Faktiskt så svårt att jag var inne på bokens sista omlån innan den äntligen blev utläst. Därefter gick det dock undan för de andra två berättelserna var svårt att lägga ifrån sig, och speciellt den andra delen som handlar om terrorligan av barn. Alla historierna var hemska på sina sätt, men just denna med unga barn som frivilliga självmordsbombare var svår att värja sig ifrån. Och jag tycker att historien knöts ihop på ett väldigt smart, passande och hemskt vis.

Vore det inte för den första berättelsen skulle det här ha kunnat vara en av årets höjdpunkter i bokväg, men domen blir ändå en tummen upp.

// Sofia

Stone mattress av Margareth Atwood

Den här samlingen av noveller av en av mina favoritförfattare hade jag riktigt höga förväntningar på och speciellt då novellerna visst skulle ha Atwoods geniala drag av högkvalitativ pulp fiction-novell. Tyvärr måste jag säga att jag blev väldigt besviken på samtliga nio noveller i boken. Ingen av dem kändes så där Atwoodskt bra och tyvärr inte heller direkt nyskapande eller ens särskilt minnesvärda.

Roligast, och även mest originell, var den sista novellen, ”Torching the Dusties” som utspelar sig i vad som som skulle kunna vara en nära framtid, i alla fall om vi levde en dystopi. Handlingen utspelar sig på ett äldreboende där de intagna med allt mer nervös oro följer nyhetssändningarna runt om i landet där en sektliknande rörelse börjat attackera just äldreboenden som slås i brand och bränner inne de äldre, tourchin the dusties så att säga......

Men en ganska bra novell räcker inte för att väga upp det andra föga minnesvärda och nästa gång jag ger mig i kast med något nytt av Atwood hoppas jag på något betydligt bättre.

Det blev en kort recension som ni märker, men mer har jag faktiskt inte att säga om dessa ganska trista noveller.

// Sofia