En kärleksförklaring till podcasts.

Följande inlägg, som berör en podcast, frångår bloggens primära syfte. Men visst känns det som vi kan vara liberala med bloggens innehåll? Bilder, video, podcast, huvudsaken är väl att det har anknytning till oss och vår mytologi? Bloggen är ett roligt sätt att veta vad som händer i varandras liv.
Och mitt liv har de senaste åren dominerats av podcasts, eller dominerats kanske är att ta i, ska vi kalla det soundtrack istället? Jag gillar podcasts, både som fenomen och idé men i den uppsjö som finns i podcastvärlden är det svårt att hinna med allt en är intresserad av och tyvärr har jag inte mycket tålamod när det kommer till saker som dålig ljudproduktion eller irriterande röster, trots intressant ämne. Exempelvis gav jag igår upp New York libraries avsnitt om Emmet Till efter tio minuter. Inte för att det var ointressant, långt ifrån, men jag stod bara inte ut med moderatorns konstanta snörvlande. Bortsett från det avsnittet brukar New York public library ha god kvalité på sin podcast, både till produktion och ämne, ett tips är avsnittet med Ta-Nehisi Coates. Ett avsnitt som gjorde att jag tog med Coates i februris månadstema, Black history month.

Men jag klamrar mig fast vid den demokratiska tanken i att vem som helst kan starta en podd, om vad som helst, i teorin i alla fall. Sedan det relativt nya fenomenet startade har utvecklingen gått framåt, som sig bör och en podcast behöver inte längre bara vara två vita csnubbar som sitter och snackar. Även om sådana fortfarande finns, ett exempel är den smått fantastiska Decemberpodden av ... och ...

Vem hade trott att det var så roligt att lyssna på två snubbar existentiella ångest och tankar kring impotens, alltid impotens. Idag finns det podcasts om allt och min första tanke inför ett ämne är ofta om det antagligen finns en youtube-video eller en podd om ämnet.

Så, för att ytterligare undvika det jag egentligen borde göra, både gällande livet i stort och boktriangeln i synnerhet tänkte jag, när andan faller på tipsa om några olika poddar. Och gärna bli tipsad tillbaka om ni har någon podd jag absolut inte får missa att lyssna på. vad letar ni efter i en podcast? 

Månadens bibliotekarie; September

Som en Fenix fågel reser den sig ur askan som bildats under glömskans och inaktivitetens tidevarv. Nyväckt och full med livslust reser den sig och skakar på den ståtliga fjäderdräkten. Ur dess strupe frammanas ett rop, ett glädjetjut; Alex har fåttt arslet ur, nu vankas det bibliotekarier! 

Månadens bibliotekarie heter Irene Hussvig och är huvudpersonen i Sara Paborns roman Blybröllop.
Irene arbetar på ett litet bibliotek i en småstad någonstans i Sverige, hon är gift med kabeldragaren Horst och har två vuxna barn.
Ärligt talat verkar Horst vara ett riktigt prakt-arsel. En självgod pösmunk som alltid vet bäst och inte har något problem att köra över sin omgivning som en ångvält. Synnerligen öerkörd blir såklart hans fru som både får se sin läshörna på vinden ersatt av ett musikrum, enbart för Horsts nöje, samt få sin boksamling bortkastad utan förvarning.
Makens handling, i kombination med bibliotekschefens idé att ersätta bibliotekets lyriksamling med en kareokehörna gör att det äntligen rinner över för Irene och hon bestämmer sig för att mörda Horst. Till sin hjälp har hon sin mors gamla blytyngder och en samling gamla naturvetenskapsböcker. Så nog är hon driftig, månadens bibliotekarie.

Blybröllop av Sara Paborn

Månadstema juli: Cilla Naumann

Jag har inte orkat öppna en bok sedan i början av maj och hade helt glömt att jag hade temat för juli månad. Snart åker vi på semester för, förhoppningsvis, lite välförtjänt vila och avkoppling och därför känns det dags att lägga ut boktemat innan dess, för annars kommer det helt enkelt inte att bli av.

Det har varit något av en jobbig vår så jag hoppas på att hinna ladda batterierna lite och få lust till såväl bokläsning som bloggande under semestern. Det återstår dock att se hur det blir med det, men ni lär väl om inte annat märka av min aktivitet på bloggen hur går.

I alla fall så kör jag på ett säkert kort nu i juli månad och väljer två böcker av Cilla Naumann, som jag vet att både jag och Stina tidigare här läst både romaner, noveller och ungdomsböcker av tidigare under bloggens historia. Eftersom det är Almedalsvecka för tillfället och det känns passande med en bok som har ett tema som är högaktuellt i och med SD:s framgångar och diskussionerna kring flyktingpolitiken blir det hennes sjätte roman "Fly" som blir månadens bok.

Den utspelar sig på en icke namngiven flyktinganläggning som skapats för att lösa Europas flyktingproblem. Flyktingarna sorteras efter vilka som ska få tillträde till unionen och vilka som inte ska få det och vi får följa det hela genom ögonen på de tre huvudpersonerna.

Orkar man kan man även ta sig ann hennes "Vad ser du nu", som låter läsaren lära känna en kvinna genom ögonen på hennes väninna, make, mamma och dotter.

// Sofia

På en vacker men avlägsen halvö, en välbevakad enklav i unionen, inleds ett försök att lösa ett av Europas stora problem. Här har man låtit bygga ett litet mönstersamhälle där de nyanlända samlas upp innan de slussas vidare till medlemsländerna efter rigorösa kontroller; de som saknar giltiga papper skickas obönhörligen tillbaka.

Till denna plats anländer romanens tre huvudpersoner – Marianne, Willy och Leila – av olika skäl. Marianne, frånskild jurist som lockats av projektets lovvärda målsättning, har fått arbete som handläggare, ett arbete som hon blir djupt engagerad i. Willy, minister i sitt hemlands regering, har utsetts till högsta chef för anläggningen och insett att han för trovärdighetens skull måste bosätta sig på platsen. Leila, som behärskar tre språk, har anställts som tolk men är i själva verket där av helt andra skäl som bara några få känner till. Mellan Marianne och Leila uppstår en nära vänskap, och Mariannes förhållande till Willy utvecklas till en kärlekshistoria som måste döljas för omgivningen.

Dessa tre människors liv och röster flätas samman till en fängslande berättelse där det är uppenbart att varje ytterligare vittne omkullkastar handlingen och där frågan om hur det kunde hända återstår för omvärlden att söka svaret på.

Fly, som är Cilla Naumanns sjätte roman, kan ses som en kuslig framtidsvision eller en skrämmande beskrivning av det som redan är verklighet: ett spel mellan oss innanför gränserna och dem utanför. Ur denna skildring av rädsla och korrumperad makt växer också dramat om de tre huvudpersonernas vänskap, kärlek och lojalitet.

På en vacker men avlägsen halvö, en välbevakad enklav i unionen, inleds ett försök att lösa ett av Europas stora problem. Här har man låtit bygga ett litet mönstersamhälle där de nyanlända samlas upp innan de slussas vidare till medlemsländerna efter rigorösa kontroller; de som saknar giltiga papper skickas obönhörligen tillbaka.

Till denna plats anländer romanens tre huvudpersoner – Marianne, Willy och Leila – av olika skäl. Marianne, frånskild jurist som lockats av projektets lovvärda målsättning, har fått arbete som handläggare, ett arbete som hon blir djupt engagerad i. Willy, minister i sitt hemlands regering, har utsetts till högsta chef för anläggningen och insett att han för trovärdighetens skull måste bosätta sig på platsen. Leila, som behärskar tre språk, har anställts som tolk men är i själva verket där av helt andra skäl som bara några få känner till. Mellan Marianne och Leila uppstår en nära vänskap, och Mariannes förhållande till Willy utvecklas till en kärlekshistoria som måste döljas för omgivningen.

Dessa tre människors liv och röster flätas samman till en fängslande berättelse där det är uppenbart att varje ytterligare vittne omkullkastar handlingen och där frågan om hur det kunde hända återstår för omvärlden att söka svaret på.

Fly, som är Cilla Naumanns sjätte roman, kan ses som en kuslig framtidsvision eller en skrämmande beskrivning av det som redan är verklighet: ett spel mellan oss innanför gränserna och dem utanför. Ur denna skildring av rädsla och korrumperad makt växer också dramat om de tre huvudpersonernas vänskap, kärlek och lojalitet.

Läppar som de älskat kysser ingen

Gabriela Mistrals dikter i tolkning av Hjalmar Gullberg var den andra månadsboken från juni 2014. Här ryms dikter såväl som prosa och förstås ingår också de välkända Mödrarnas sånger i samlingen.

Jag föredrar Mistrals lite mer avskalade verk framför prosastyckena. Barnvisorna från Ternura är enkla och naiva men har en lekfullhet som gör dem svåra att motstå. Decolación som betyder förtvivlan kan tyckas som något av en motpol till dessa. Mistral har själv beskrivit den som en bitter bok, och muntert är det inte, men det är förtvivlan och mörker skildrat med lätt hand, och vissa av dikterna är inte helt olika barnvisorna till formen. Dikten Våra dödas ben och knotor är en ramsa med makabert innehåll: Våra dödas ben och knotor/ kan beredas till ett fint extrakt./ Läppar som de älskat kysser ingen,/ om på dessa läppar det blir lagt. Och älskarens svek skildras i folkvisestil:

Ballad

Han följde hem en annan;
jag såg dem gå förbi.
Som vanligt sjöng på vägen
blott vindens melodi.
Och dessa usla ögon
såg honom gå förbi!

Hans kärlek får en annan
på jordens blomsteräng.
Ett rosenblad har taggar;
en sång har slutrefräng.
Men honom får en annan
på jordens blomsteräng.

Nu kysser han en annan
på stranden till vårt hav;
citrongul är den måne,
som böljan glittrar av.
Mitt blod skall ej mer svalla
av brus från detta hav!

För evigt bär en annan
i lust och nöd hans ring.
De två ser himlen öppen.
(Gud säger ingenting!)
För evigt bär en annan
i lust och nöd hans ring!

Däremot har jag svårare för hennes mest kända verk, Mödrarnas sånger, kanske för att jag inte tycker att det allra största i en kvinnas liv är att bli mor. Jag får inte ut särskilt mycket av dessa prosadikter och jag har svårt för den idealiserade bilden av moderskapet.

Av dikterna på detta tema föredrar jag i så fall den mer nedtonade Vaggsång.

Nu vaggar mitt hav sina vågor
vid dyningens eviga dån.
Jag lyssnar till vågornas kärlek
och vaggar min son.

Desperationen från de tidigare dikterna saknas. Här finns en stillhet och ett lugn, som när man känner till bakgrunden också måste rymma en oerhörd sorg, som jag tycker berör långt mer än de ordrika desperata modersdikterna.

Således en samling som rymmer både det makabra och det finstämda. Tyvärr också det bitvis sövande, men sammantaget ändå en rätt fin ny bekantskap.

Stina

Oh gränslösa ångest, ovissa väg!

Då var äntligen Pablo Neruda och hans tjugo kärleksdikter avbockade från Att läsa-listan. Den var en av månadsböckerna i Sofias Nobelpristagartema från juni 2014, men blev alltså utläst först i år. Med tanke på min uppladdning på en sisådär två och ett halvt år kan jag inte påstå att den levde upp till förväntningarna.

Det finns några stycken här och där som blixtrar till, där orden glöder och man måste stanna upp och läsa om, men de är för få. Oftare finner jag hans formuleringar högtravande och trista. Bitvis tycker jag nästan att det blir lite parodiskt med allt Åh!-ande och O-ande. Det är så dramatisk att man inte vet vart man ska ta vägen.

Åh bröstens bägare! Åh dina frånvarande ögon!
Åh ditt skötes rosor! Åh stilla och sorgsna röst!

Åh, kom igen! (Obs, min kommentar, ej Nerudas).

Och är det bara jag, eller blir ni också lite fnissiga av nästa stycke? Jag tänker främst då på ångesten och den ovissa vägen...

Du min kvinnokropp, jag håller fast vid din skönhet.
Min törst, min gränslösa ångest, min ovissa väg!
Mörka flodbäddar där den eviga törsten flyter,
där tröttheten och den ändlösa smärtan flyter.

Det enda jag på allvar gillade i det här verket var den sista förtvivlade sången. Jag gillar rytmen , de många fina formuleringarna och den ödesmättade stämningen. Den är visserligen högtravande, men här gör det ingenting för Neruda får det att lyfta. Bara formuleringen Allt i dig var skeppsbrott! gör den här diktsamlingen värd att äga.

I dig samlades strid och flykt.
Från dig flydde sångfåglarnas vingslag.

Allt slukade du, som avstånd.
Som havet, som tiden. Allt i dig var skeppsbrott!

Det var anfallets och kyssens glada stund.
Häpnadens ögonblick, brinnande som en fyrbåk.

Lotsens oro, den förblindade dykarens raseri,
kärlekens dunkla berusning, allt i dig var skeppsbrott!

Tyvärr krävs mer än en förtvivlad sång, hur superb den än må vara, för att betyget ska bli annat än medelmåttigt.

Stina

Novellfrossa

Här kommer min sedvanligt sena presentationen av månadstema: denna gång ett kombinerat för november/mars. Ber om ursäkt tjejer, men ni är ju luttrade vid det här laget. Eftersom jag är alldeles för sent ute väljer jag bara en bok per månad, så jag hoppas att ni har ork och lust att läsa båda. Om inte annat kanske ni åtminstone hinner läsa en novell per samling, för noveller är vad som bjuds denna gång. Det blir således triss i noveller, då jag sett att även Sofia fastnat för noveller i sitt månadstema för april. Vad ska man säga, great minds think alike.

Vi börjar med novembers månadsbok The Alphabet of Birds som är den sydafrikanske författaren S J Naudés debut. Samlingen består av sju fristående, men samtidigt sammankopplade, noveller som utforskar teman som död, sorg och längtan. 

Johanna Adorjáns Mina 500 bästa vänner utspelar sig i ett nutida Berlin. Vi får träffa ett antal karaktärer som alla strävar efter sina egna fåfänga mål. Det verkar inte vara de mest sympatiska personerna vi får stifta bekantskap med. Jag har en känsla av att med vänner som dessa behövs nog inga fiender. De befolkar borden på de dyraste restaurangerna kväll efter kväll och ibland när allt stämmer ligger det ett speciellt daller i luften – om än kort.

Månadens böcker

November 2016: The Alphabet of Birds av S J Naudé, 2015.

Mars 2017: Mina 500 bästa vänner av Johanna Adorján, 2015.


Stina

Aprils månadstema: Svenska noveller

Det har varit mycket nu de första månaderna 2017 och det har tyvärr inte blivit mycket läst hittills i år. Hoppas på att ta igen det under kommande delen av året. Har ni några riktigt läsvärda tips får ni gärna hojta! Eftersom det varit så mycket nu på sistone har jag varit ute i senaste laget med att välja boktema för april, och eftersom jag känner att jag inte orkar ett riktigt mastodonttema just nu har jag valt tema svenska noveller.

Månadens bok är därför "Grand mal" (2011) av Linda Boström Knausgård. Författaren till boken har tidigare gett ut diktsamlingar och novellsamlingen är hennes första prosabok. Jag har förstått att själva inledningen av samlingen är något alldeles extra och eftersom jag ju är en sucker för riktigt bra inledningar få ju bara detta mig att vilja se om den lever upp till hypen.

Orkar man tänkte jag också att vi skulle ta oss ann Lina Wolffs novellsamling "Många människor dör som du" (2009). Det är hennes debut och ska handla om realistiska historier där plötsligt något skevt inträffar. Låter lovande!

// Sofia

Under all denna vinter. Eller konsten att baka perfekta lavendelskorpor.

Första gången jag stötte på Negar Naseh, författaren till Under all denna vinter  var för något år sedan på Bokcafé Pilgatan. Hon höll författarföreläsning och jag tyckte det kunde vara kul med en bok som utspelar sig i Västerbotten. Det är ju roligt att läsa böcker som utspelar sig i närmiljön. Dessutom verkade Under all denna vinter intressant. Ett slags kammarspel mellan en ung kvinna, hennes sambo och kvinnans mamma. Och ni vet hur förtjust jag är i kammarspel. Jag hade inte jättehöga förväntningar på boken när jag började läsa, annat än den skulle handla om det psykologiska spelet mellan mor och dotter. Tyvärr blev jag besviken, även med de låga förväntningarna. Vissa stycken var riktigt igenkännande och välskrivna, bokens huvudperson är besatt av att allt ska vara perfekt när modern kommer och hälsar på, en besatthet som bland annat tar sig i uttryck i maniskt bakande i jakten på de perfekta lavendelskorpor. Ett tankesätt jag känner igen från mig själv, inte att baka lavendelskorpor men att allt måste stämma när föräldrarna kommer på besök, fast de själva kanske inte uttryckt en önskan om denna falska fasad så innebär det alltid stress och lite ångest när de kommer på besök.
Tyvärr räcker inte stunderna av igenkänning till för att ge berättelsen någon tyngd och som vanligt när jag läser något den senaste tiden blir jag nyfiken på varför författaren valt att inkludera just de tillbakablickarna. Med tanke på att boken gör så stor grej av att handla om det psykologiska spelet och makten mellan de inblandade kunde jag önska att handlingen gick mer på djupet och visade fler bilder från personernas förflutna så vi vet vad som lett fram till bokens så kallade explosiva uppgörelse. Eller i mina ögon rätt fånigt slut. Ett slut som påminner om det lika fåniga slutet i Martina Haags bok Det är något som inte stämmer.
Boken är uppdelad i två delar, berättelsen och en blandning av en arbetsbok och författarens dagbok. Eftersom det är flera månader sedan jag läste boken har jag svår att minnas exakta stycken från arbetsboken, men jag kan dra mig till minnes att jag fann den intressant. 

Månadens dikt.

Eftersom jag igår glömde att uppmärksamma världspoesi-dagen som UNESCO instiftade för några år sedan kan det vara en idé att återigen damma av inslaget Månadens dikt. 
Månadens dikt kommer från en, på bloggen, gammal favorit; den finlandssvenska poeten Edith Södergran, vars bildspråk bara fortsätter att fascinera en ju fler av hennes alster än läser. En poet som dessutom är extra aktuell för den här bloggen då jag igår fick ett stipendium för att studera finlandssvensk litteratur i Helsingfors i tre veckor i sommar. Hur kul verkar inte det :)

Hur som helst, här är månadens dikt;

NORDISK VÅR 

Alla mina luftslott ha smultit som snö, 

alla mina drömmar ha runnit som vatten, 

av allt vad jag älskat har jag endast kvar 

en blå himmel och några bleka stjärnor. 

Vinden rör sig sakta mellan träden. 

Tomheten vilar. Vattnet är tyst. 

Den gamla granen står vaken och tänker 

på det vita molnet, han i drömmen kysst. 

                        

Edith Södergran som ung

Södergran och katten Tom

Flickorna av Emma Cline.

Mitt intresse för Manson-kulten tog sin början för ca två år sedan då jag upptäckte Karina Longworths fantastiska podcast You must remember this. http://www.youmustrememberthispodcast.com
Gissningsvis kommer ett senare inlägg som mer i detalj behandlar podcasten, för tillfället nöjer jag mig med en rekommendation.

Manson-kulten och de mord kulten genomförde är en del i vår moderna kulturkanon och det är svårt att vara intresserad av populärkultur och samtidigt undvika information om kulten.
Själv var jag inte särskilt intresserad, visserligen kände jag till morden och att Manson idag sitter i fängelse, men intresset gick aldrig djupare än så.

Efter att ha lyssnat sönder Longworths serie om kulten och dess kontext bestämde jag mig dock för att ta mig an Flickorna av Emma Cline. Boken har varit en snackis inom kulturvärlden och Cline har hyllats i pressen, inte bara för en stark debutroman utan även sin ungdom. Jag kanske verkar bitter nu, men personligen tycker jag inte att 27 år är ungt nog för epitetet litterärt underbarn. Det är möjligt att vara en intressant, ungt debutant utan att kallas för underbarn.
Romanen var svår att få tag på, dels för att den är hyfsat nyutkommen, dess rykte och dels att jag ville läsa den på engelska.

Dock skall det påpekas att jag kanske inte fick uppleva berättelsens fulla potential då jag inte bara blev nödd att läsa boken på svenska utan även som ljudbok. Ett format jag vanligtvis gillar men kanske berättelsens språk är av den karaktär att det bör upplevas med så få led som möjligt? Inte för att översättningen är undermålig, och ljudbok är huvudmediet för min litteraturkonsumtion nu för tiden, utan för den distans de extra leden skapar mellan författaren, berättelsen och läsaren. Å andra sidan är det en fråga jag ställer varje gång jag läser någonting i översättning, en frågeställning som på senare tid utökats till att innefatta ljudböcker, dess uppläsare och produktion.

För att använda ett av mina favorituttryck; något i berättelsen skaver. För att försöka få klarhet i vad har jag läst ett flertal recensioner, som många påpekar två saker; Cline är framför allt en bildkonstnär som använder sig av textuellt uttryck. Berättelsen finns där och innan boken ens öppnas vet vi var berättelsen kommer att hamna. Kanske inte var huvudpersonen kommer att befinna sig, men då Cline valt att göra fiktion av en känd kult och ett välkänt mord vet vi de stora dragen. Kanske det är därför som Cline väljer att lägga allt krut på persongalleriet, inte på männen som är platta karaktärer, utan på som titeln lyder; Flickorna. Flickornas utseenden beskrivs detaljerat och är av stort intresse, både av författaren och huvudpersonen, Evie, ur vars perspektiv berättelsen utspelas.
Det andra stället, där berättelsen verkligen skaver är ramberättelsen, om Evie, den vuxna kvinnan, genom vars minnen vi får uppleva berättelsen och Susanne, fjortonåringen hon tänker tillbaka på. Även fast det är samma person möter vi en distans mellan dem, en undran över hur Susanne, gått från att vara medlem, om än i utkanten, av en Manson-liknande kult till att vara personen som berättar om det. Även om flickornas porträtt är tydliga är det en distanserad berättare vi möter. Förmodligen är det naturligt, att en person med den bakgrunden försöker distansera sig, och vem är egentligen samma person idag som när en var fjorton? Men författaren gör varken läsaren eller berättelsen några tjänster. Efter läsningen känner jag att berättelsen hade tjänat på om författaren hade beskrivit en fiktiv kult och inte dragit så mycket inspiration från Manson-kulten, inte bara för att berättelsen hade blivit friare utan också för att läsaren i nuläget distraheras till att gissa vilka händelser i verkligheten som inspirerade vissa stycken i boken. Sedan kan en åter fundera på ramberättelsen, varför valde författaren just den miljön och de karaktärerna? Alltså, jag vet inte. jag skulle vilja ge berättelsen ett högre betyg, vissa stycken i boken är väldigt, väldigt intressanta och Cline är kompetent när det kommer till att skildra karaktärernas psykologi och känsloliv. Ändå räcker det inte till och slutbetyget blir ett starkt Meh.