Recension av Dödgrävarens dotter

Märkte som sagt redan från början att detta inte skulle bli en av mina Oates-favoriter. Däremot växte boken på mig och när jag kommit igenom halva blev den riktigt svår att lägga ifrån sig. Hela tiden väntade man sig, precis som i många andra av hennes romaner, att något hemskt skulle hända. Det är något av det jag gillar allra bäst med Oates, att hon är så bra på att bygga upp stämningar liksom att hon skapar den lika mycket med vad hon skriver som med vad hon inte skriver. Dessutom är hennes personbeskrivningar så levande och hennes karaktärer så sammansatta; som Rebbeca (huvudpersonen i boken) som är så stark och så svag på en och samma gång. Sen tyckte jag hon lyckades avsluta boken på ett intressant sätt också och så gillade jag den lilla twisten på slutet, som jag inte ska avslöja här...