måndag 1 mars 2010

Recension av Det var vi som var Mulvaneys

Sträckläste de sista hundra sidorna av boken igårkväll för att hinna klart innan nästa tema satte igång. Jag har ju läst boken förut, men det var ju ett tag sedan, så jag hade lite glömt hur sorglig den faktiskt är. Grät faktiskt en skvätt på slutet..stackars lille Muffin.

I alla fall, efter att ha läst klart boken precis efter att ha avslutat "Dödgrävarens dotter" så märker man så väl vad den förra saknade. För även om "Dödgrävarens dotter" ju bygger på ett verkligt människoöde (Oates farmors) så lyckas Oates aldrig riktigt (i mitt tycke) få människorna så levande och komplexa som samtliga Mulvaynes ju är. Till och med djuren i boken är på något sätt starkare karaktärer än dödgrävarens Rebbecka. Allt känns så levande, man kan nästan se Feathers, Molly-O och kanske framförallt Muffins framför sig när man läser boken.

Jag tycker att den är så vackert skriven också, så poetisk på något sätt. För trots att boken handlar om en familjs tragiska sönderfall innehåller den så mycket fint också; speciellt syskonens lojalitet mot varandra. Dessutom gillar jag den för att den trots allt slutar väldigt hoppingivande, vilket man kanske inte kan påstå att särskilt många av Oates böcker gör.

1 kommentar:

  1. Jag grät också en skvätt måste jag erkänna, vilket var en aning pinsamt eftersom jag läste just detta stycke under en bussresa på Gran Canaria. Men det var så sorgligt, jag kunde inte låta bli..

    // Stina

    SvaraRadera