Recension; Det var vi som var Mulvaneys.
Förlåt för den sena recensionen. Anledningen till dröjsmålet är att jag har haft svårt att hitta mycket positivt om februari månads bok. Eftersom valet av tema tvingade mig att äntligen läsa Joyce Carol Oates var det ett bra tema. Mindre bra var min upptäckt att Det var vi som var Mulvaneys inte nådde upp till mina förväntningar och att jag inte brydde mig om vad som hände med familjen.
Boken väckte några intressanta frågeställningar, om handlingar och dess konsekvenser. Trots detta fann jag den seg och ointressant med bleka och ytligt beskrivna karaktärer som jag hade svårt att stå ut med. Tempot var segt och förutom den utlösande händelsen skedde det inte mycket intressant. Det hade varit intressant om Oates hade utforskat varför karaktärerna gjorde de val de gjorde. Nu tyckte jag mest att det kändes som att den centrala händelsen gavs som ursäkt för allt skit som familjen senare utsattes och utsatte sig själva för.
Kul att äntligen få läsa din recension :)
SvaraRaderaMen jag måste säga att jag inte alls håller med dig. Jag var helt inne i boken, kunde knappt lägga den ifrån mig.
Jag tyckte att alla karaktärer i boken skildrades bra, till och med djuren kändes levande. Och hela boken igenom utforskar väl Oates egentligen vad som händer med karaktärerna och varför de gör som de gör.
Jag uppskattar att hon inte försöker att skriva läsaren på näsan. I slutet av boken ifrågasätter ju även fadern själv sitt beteende, och han verkar inte riktigt förstå själv varför det blev så. Men det är ju så det är på riktigt. Man vet inte själv varför man reagerar som man gör jämt.
Jag gillar det helt enkelt, och jag tycker att det funkar.
// Stina
Nej vad trist :( Jag som trodde att du gillade den. Som den Oatesnörd jag är kan jag ju självklart inte förstå hur man inte kan fängslas av hennes böcker, men som sagt är kanske lite väl insnöad:).
SvaraRaderaKan faktiskt inte förstå hur du inte kan gilla hennes personbeskrivningar, det är ju det jag tycker att hon gör allra bäst. Hon får dem ju så levande. Bara det att hon fick mig, en inbiten spindelhatare att gilla och känna sympati för en spindel (kommer du ihåg spinndeln älskling Stina?) tycker jag visar på hennes storhet!
Segt tempo, hmm. Ja, kan hålla med om att hon skriver aningen långa böcker, men det är inget jag själv stör mig på (dah). Och måste hålla med Stina om att Oates ju igenom hela boken utforskar karaktärernas val, fast utan att pracka på läsaren sina egna åsikter.
Däremot vet jag en del som läst boken, liksom du, kritiserat hur en så enskild händelse som det som hände med Marianne kunde ge upphov till allt det som hände senare.
Långt inlägg det här:). Det jag egentligen ville komma fram till var; ge henne en till chans!!! Läs Bellefleur, en helt annan typ av Oatesbok, och om du inte gillar den lovar jag att lägga ner kampanj Oates! Men gillar du inte spindeln älskling kommer jag att ta det som en grav förolämpad, för hur kan man inte gilla den spindeln:) (Och tycker du att den är seg så rekommenderar jag att du hoppar över styckena som handlar om eremiten, eftersom han inte direkt är relevant för handlingen).