Fult att läsa andras dagböcker?

Läste precis ut Joyce Carol Oates dagbok mellan åren 1973-1982, en bok som ju Stina vann på Boktipsets tävling för ett bra tag sedan. Men en dagbok på 500 sidor är ju inte direkt något man sätter sig och sträckläser så jag har läst ett stycke ur den här och där samtidigt som jag hållt på och läst andra böcker. Men nu är den som sagt utläst (så säg till om du vill låna den Stina) och självklart kommer då en kort liten recension av den. Eller recension och recension förresten, för hur recenserar man egentligen en dagbok?

I alla fall så var det intressant att läsa den och få veta mer om hennes prívatliv eftersom jag verkligen älskar Oates böcker. Det var ispännande att läsa om hur några av hennes stora romaner kom till och hur svårt hon hade för att få till dem ibland och hur besatt hon blev av dem så att hela hennes liv kretsade kring romanen hon höll på med. Man får i dagbocken följa henne under mer än 10 år och från hur hon var en "vanlig" författare till att bli extremt framgångsrik, välkänd och hyllad (eller nedskriven). Det som känns underhållande är att hennes privatliv, hur känd hon än blir, inte förändras nämnvärt. Boken igenom roas hon av samma enkla saker som att ha middagar ihop med sina vänner, åka på cykelturer med sin man Ray och bara vara hemma och sitta framför brasan och läsa böcker. Det jag stör mig på ibland när jag läser dagboken är att jag tycker hon har en tendens att ta sig själv på lite för stort allvar, i alla fall när det kommer till skrivande och litteratur (vilket man kanske i och för sig kan unna henne med tanke på allt hon skrivit och gjort - då kanske man har en viss rätt att ta sig själv på syort allvar).