Del elva om Jonas Odyssé på livets bakgator

Så var han här igen, vår macho-man Jonas.

Del elva
Han sprang och sprang tills han på grund av akut andnöd blev tvungen att sakta in för att till slut stanna av helt. Med flämtande andetag försökte han få ner luft i sina ansträngda lungor. Något svårt eftersom han på grund av den långa språngmarschen och den djupa skräcken börjat hyperventilera okontrollerat. Medan han nu står där mitt i ingenstans fladdrar bilder av Fluffy runt i hans överhettade hjärna. Bilder av Fluffy där han ligger i Jonas säng, orörlig så när som på de gula, avlånga pupillerna som aldrig låter honom få någon ro, Fluffy ivrigt torterandes något stackars djur av obestämd art, Fluffy med fradgan skummande runt de vassa rovdjurständerna, Fluffy slitandes stycken ur något intet ont anande stackars barns blodiga, uppbrutna bröstkorg.

I Jonas ögon har Fluffy fått närmast gigantiska proportioner, likt ett av monstren i Alien-triologin (en filmserie Jonas verkligen önskar att han hade haft omdöme nog att inte se), men ännu farligare, ännu blodtörstigare, ännu listigare, och minst lika dödlig som dem. Med fasans kalla kyla krypande längs ryggraden sneglar Jonas förskräckt över axeln, beredd på att när som helst få syn på sin Fluffy komma smygande runt kröken med siktet inställt på sin svurna dödsfiende Jonas. Som alltid i pressade situationer som denna inser Jonas att det är bäst att tala sig själv till rätta;
– Kom igen nu pysen. Inte är du rädd för en simpel liten katt!
Jo, det är jag. Jo, det är jag. Jonas innersta gör uppror vid denna hädiska tanke. Fluffy är ingen vanlig katt. Han är svart ända in i själen, och han kommer aldrig att lämna Jonas någon ro. Han har kommit tillbaka, precis som Jonas alltid vetat att han skulle göra. Han har kommit tillbaka och han är farligare än djävulen själv. För i helvete, han ÄR Djävulen själv. Fluffy är INTE den sortens katt man kommer undan ostraffat med att ha sparkat. För nu har katten i Jonas förvirrade hjärna verkligen blivit till katten ur hans förflutna, Fluffy. Hans eviga plågoande. Han är säker på att det är Fluffy han ännu en gång har stött på. Ingen katt kan se på honom på detta sätt och ingen annan katt skulle ha kunnat förmå att inge honom med sådan fasa.

– Vad ska jag göra, jämrar han sig. Satans katthelvete.
Till och med dessa ord pressar han fram i förskrämda små andetag. För man vet aldrig när domen kommer. Man vet aldrig när gula ögon med siktet inställt på dig kommer att visa sig, glimma till i mörkret och inte ge dig chansen att undkomma. Jonas irrar med blicken så fort han tänkt denna tanke, för visst är det så att han inte har kommit undan. Fluffy väntar bara ut honom, leker med sitt byte som så många gånger förut, och precis när det trott att det undkommit är han där igen för att ge det en nonchalant daskning med ena tassen. För att visa att det fortfarande är han som har kontroll över situationen. Men den här gången ska han inte lyckas, tänker Jonas. Jag ska nog överlista honom. Jag, Gulp, måste om jag någonsin vill komma härifrån. Som han tänker det slår det honom med en rysning att han inte har en aning om var här är någonstans. Han står i ett skumt gathörn där gatorna inte har några namn, inga nummer och husen inga inneboende, och det finns inga kännetecken som på något sätt kan säga honom var det är han har hamnat. Han står i en värld av fullkomlig stillhet och tystnad. Det borde kännas skönt efter stadens bullrande larm, men det är något oroväckande med själva tystnaden. Det är alldeles för tyst och stillsamt. Som lugnet innan stormen, då precis innan orkanen bryter ut. Det ligger i luften, och det är nästan som om han kan ta på det.

Rådvilligt tittar han sig omkring, men har inte en aning om var någonstans han kommit ifrån. På måfå börjar han gå åt höger, och den tomma staden breder ut sig omkring honom från alla håll. Han verkar inte ta sig någonstans där han traskar gatan fram. Allt är sig likt och inte skymten av liv någonstans. Bara gator och åter gator med fler och fler övergivna byggnader. Som en labyrint breder det ut sig framför honom. Ett perfekt ställe för en långdragen katt-och-råtta-lek. Och Jonas har en känsla av att han vet vem som kommer att bli det besegrade bytet. För första, men verkligen inte sista gången denna långa och skräckfyllda kväll förbannar Jonas den okända kvinnans namn. Han förbannar henne med svordomar han inte hade en aning om att han kunde, och han känner en glödande känsla av hat mot henne. Det här är hennes fel alltihopa. Utan henne skulle han inte irra omkring här i detta betonglandskap. Utan henne skulle han vara hemma i sin ombonade lägenhet just nu. Hemma i tryggheten. Allt detta för en kvinna som är dum nog att färga håret hemma. En kvinna som är en förolämpning mot Jonas yrkesskicklighet. Han suckar tungt och fortsätter på trötta, mörbultade fötter. Än är kvällen långt ifrån slut och tryggheten är fortfarande bara en hägring han kan drömma om och längta efter.

Stina