Ett steg framåt och två steg tillbaka…..

Och Jonas dansar vidare på livets bakgator..

Del tolv
Jonas förstår inte hur dagen kunnat sluta så fel. Han är psykiskt och fysiskt utmattad, trött på gränsen till medvetslös, behåbanden skär in i axlarna och stringtrosorna känns obekväma. Det har redan börjat skymma, och han befinner sig ännu i de skumma ogästvänliga kvarter han förirrat sig in i. Det tycks helt enkelt inte finnas någon väg ut. Det är som att ha blivit kidnappad och utsatt på en okänd plats som bara fortsätter i evighet. En plats som inte finns utmärkt på någon karta, utan slut och utan någon väg ut. Har man en gång hamnat där, kan man aldrig komma därifrån. Han har hamnat i en otäck surrealistisk mardröm. Han var dock smärtsamt medveten om att han inte sov. Varje företeelse tycktes onaturlig och förvriden. Tystnaden bröts bara några enstaka gånger av kråkors hesa kraxanden. Frånsett det hade han inte sett minsta tillstymmelse till liv. Nog för att han var glad att slippa stöta på någon nergången knarkare som skulle mörda och lemlästa honom, men till och med åsynen av en sådan hade gjort honom lättad. Då skulle han åtminstone inte vara själv i den här mardrömmen. Den enda han var glad att inte stöta på var Fluffy. Han gick ständigt i helspänn med sökande ögon, redo för en attack. Hjärtat bultade hårt i bröstet, trots att han nu gick i långsam lunk. Ljudet av hjärtslagen ringde i hans öron.

Han stannade till framför vad som en gång måste ha varit ett gammalt skyltfönster. Numera var det tomt bakom det till hälften sönderslagna glaset, och han såg inget där innanför som skvallrade om var han nu hamnat. Allt han såg var sin egen reflektion i glaset. Han granskade sitt ansikte så gott han kunde, och konstaterade att han trots allt inte såg så förfärlig ut som han trott. Visst var han smutsig, och huden såg ut att vara en nyans blekare än vanlig, but he was looking gooood! För första gången på flera timmar drog ett blekt leende över hans ansikte. Inget piggade upp Jonas lika mycket som åsynen av sitt eget vackra ansikte. Han visste med sig att han såg bra ut, och var mycket mån om sitt utseende. Med en tankspridd rörelse gned han sig över hakan och de mjuka fjunen som växte där. Jonas hade bara en svag tillstymmelse till skäggväxt, men var mycket mån om de få strån som fanns.

– My name is Bond… Jonas Bond, sa han halvhögt för sig själv, och formade högerhandens fingrar till en rykande pistolmynning. Vid krissituationer hade Jonas för vana att låtsas vara någon modig filmhjälte, och James Bond var hans favorit. Kanske kunde han hjälpa honom ur knipan han försatt sig i.
– Goldfiiiiiiinger, gnolade han för sig själv och tog några små steppsteg nerför gatan.

Han var tuff, han var cool, han var Jonas Bond – och ingen kunde komma åt honom, inte ens Fluffy. För att befinna sig i Jonas situation var detta naturligtvis inget speciellt logiskt eller klokt beteende. I en katt- och råttalek som denna, i dödens svarta labyrint gnolade och dansade man inte obestraffat. I Jonas utsatta situation hade man inte råd att utmana ödet, ändå var det precis vad han just gjort. Men Jonas kunde inte längre tänka klart. I hans tillstånd hade han lika gärna kunnat befinna sig i en dröm, för inget kändes längre verkligt. Allt var som i en dimma, till och med hans fruktan hade nu sjunkit undan till en luddig liten boll. Alltså kändes det inte det minsta konstigt för Jonas att dansa fram på gatorna med dödens käftar nafsande efter sig. Om han hade kunnat tänka klart, vilket han nu inte kunde, skulle han ha förstått att en hädelse som denna bara kunde leda åt ett håll – åt fel håll, åt farans håll. Han dansade vidare på samma dödsföraktande sätt tills han snubblade och slog omkull i trottoaren med ett högljutt brak. Den stenhårda betongen fick hans kropp att värka än mer, men väckte åtminstone tillbaka honom till verkligheten, och där var hans fruktan ingen. Med en suck reste han sig upp och började gå med samma smygande steg som förut.

Hur kunde en bra dag sluta så fel? Jonas förstod bara inte. Fanns det inte naturlagar mot sånt här? Så kom han ihåg den gnagande känsla han känt på morgonen innan han klev in i salongen, och den lätta huvudvärken därefter. Jonas hade aldrig tidigare känt obehag då han klev in i salongen. Lycka, förväntan, spänning, nervositet, kanske även en aning rädsla om han visste med sig att det var en otrevlig kund som sällan blev nöjd, men aldrig tidigare hade han känt obehag. Han borde ha tagit det som ett omen, och återvänt hem till sin sköna, varma säng.

Han tittade upp mot kvällshimlen i hopp om att se ett annat tecken – ett som skulle leda honom på rätt väg, men allt han såg var kvällshimlen som hade fått en olycksbådande rosalila färg. Nästan som blod, tänkte han. Brukade man inte säga något om himlen när den såg ut sådär? Att det betydde otur att färdas under den? Han kved till av rädsla, brukade man inte rentav, enligt gammal skrock, se det som ett tecken på ond bråd död? Efter all rädsla och spänning han haft hängande över sig de senaste timmarna blev detta för mycket för Jonas. Han sjönk ihop i en ledsam liten hög och skakade av gråt.

Stina