Hyllandet av Carlos Ruiz Zafóns "Vindens skugga" gör mig faktiskt riktigt förbryllad. Romanen handlar om den unga Daniel som finner romanen med samma namn som boken i de bortglömda böckernas gravkammare och efter det blir besatt av boken och dess mystiske, okände författare och till en början verkar den lovande, men ganska snart tappar jag intresset då både handlingen och karaktärerna blir allt för tillskruvade.
Om jag alla känner något när jag läser boken, förutom en lätt tristess, är det irritation. För det hyllningskören verkar ha glömt att nämna är att det här är en sexistisk och fördummande roman med karaktärer som rapar, fiser och beter sig som omogna tonårspojkar. Jag blir helt enkelt jävkligt störd på de manliga karaktärerna i boken och det är inte utan att jag önskar att ondingen Fumero ska få lägga sina vantar på varenda en av dem. I skarp kontrast till dessa män med tydligt utmejslade (om än irriterande och överdrivna) karaktärsdrag står de otydliga kvinnofigurerna som knappt märks, förutom i relation till de manliga karaktärerna och deras odödliga och ologiska kärlek till dem. Mest verkar dessa kvinnor ha infogats i berättelsen för att få de föga nyanserade rollerna som hora eller som madonna. De enda två intressanta kvinnorollerna, som både försmår varsin mans kärlek, straffas dessutom för detta. Clara, som har mage att avvisa den 10 år yngre Daniels kärlek, blir en bitter gammal kvinna medan den andra upproriska kvinnan tvingas leva ett kärlekslöst liv och dessutom i slutet av romanen tas av daga. Tack för det Carlos!
Som om det inte vore nog med den irriterande persongestaltningen är det dessutom bitvis nästan som att läsa en Harlequinroman då det är odödlig kärlek, bombastiska kärleksförklaringar och folk som får stora skälvan på var och varannan sida. Ytterligare en kliché Ruiz Zafón lyckas klämma in i sin allt för långa roman är myten om den lyckliga och godsinta horan. Det är på slutet författaren passar in denna ack så viktiga episod, där huvudpersonen firar sin svensexa med att skaffa en äcklig gammal gubbe en hora. Något som får mig att lite vilja kräkas i min egen mun, men som av författaren beskrivs i positiva ordalag, och horan inte bara snuskar loss med gubben utan vägrar dessutom att ta betalt då det var så synd om den stackars snuskgubben. Ehhhh, troligt.... verkligen. Kanske i en medelålders författares värld? Är det så författaren vill att det ska vara i verkligheten? Antagligen. Han uppfyller sannerligen kriterierna för det; man, medelålders och uppenbarligen med madonna/hora-komplex.
En sak lycks dock författaren med som inte många innan honom gjort; och det är att få betyget 0 av 10 i betyg. Good for you, Carlos!
Ha ha haaaaaaaa! Dör lite av den recension Sofia :D Önskar jag skrivit allt ovan själv. Min recension känns plötsligt rätt tandlös, även om den inte var särskilt positiv den heller. My God, det var så länge sedan jag läste den att jag nästan glämt hur dålig den faktist var. Men din recension får mig att komma ihåg det bara allt för väl. Thanks for that! // Stina
SvaraRadera